onsdagen den 13:e februari 2013

Hej då, Blogger!

Jag byter nu plattform för bloggen.

Välkommen till min nya sida som har adressen http://fredrikadolphson.se/ det går även bra att klicka  här.

Vi se där hoppas jag!

lördagen den 9:e februari 2013

Den bästa komplimangen

Jag älskar filmen Livet från den ljusa sidan.

Vad gäller kategorin feel-good-filmer är den oslagbar. Åtminstone är den mycket bra. Kanske kommer sig min uppskattning av att jag faktiskt kan känna igen mig lite i Jack Nicholsons karaktär. Tyvärr kan det nog förhålla sig på det viset.

I den filmen finns det som måste vara filmhistoriens bästa komplimang.

Men film är film och verkligheten något annat. Det där med komplimanger är svårt. Både att ge och ta emot. Helst i vårt land, vi jantelags-svenskar tycks ha svårt både att ge och även att ta emot beröm. En komplimang given vid rätt tillfälle är något enastående för mottagaren. Men det är även härligt att se eller uppleva känslan det framkallar hos mottagaren.

Det är saligare att giva än att taga.

I januari uppträdde MDP-kvartetten för Odd Fellows damer, Rebeckorna. När jag konferecierade kunde jag inte låta bli att nämna salig mor som på sin tid var aktiv medlem där. Framförandet gick bra både för kören och mig själv.

Efteråt, nere i logen, kom en dam fram till mig. Damen kom mycket väl ihåg mor och vi språkade en stund om henne. Damen hade mycket gott att säga om mor. Jag blev glad, så klart. Men det var framför allt damens sista mening som verkligen rörde mig i det hon fattade båda mina händer och såg mig i ögonen:

Tack för att du fick mig att minnas allt det underbara med din mamma. Du har hennes ljus i dig. 

Jag tror aldrig någon sagt något så vackert till mig, åtminstone inte någon för mig obekant person.

Nåja. Det är ju inte så konstigt att det där berörde mig så starkt. Vi pratade ju trots allt om min mamma.

---

Som tur är har jag i dag en annan Anita i mitt liv: Mina Anita Margareta.

Henne tog jag ut på stjärnjakt i december. En stjärna, hennes farmor, hade lämnat ett meddelande till en annan stjärna: sin sondotter. Hon som alltså bär hennes namn. Vi pratade på om farmor medan vi letade efter tecknet. Vi pratade vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv.

Och så plötsligt.

Pappa! Kolla! Där!




Och apropå: kolla det här. Vilka stjärnor. 

onsdagen den 6:e februari 2013

I fablernas värld, eller i Grönköping

I Blomsterriket gick blommorna till val. Hundra blommor skulle utses att styra över hela rabatten.

Valet gick bra för Rosorna. 37 stycken av dem skulle få vara med och bestämma tillsammans med 7 stycken Maskrosor och 5 Nejlikor. Motståndarna: 4,5 Blåklintar, 8,5 Fyrklövrar, 24 M-blommor, 6 Falublommor och 3,5 Vitsippor fick se sig besegrade. För det fanns bara hundra platser i Blomfullmäktige.

Och så förstås, de där konstiga Blåsipporna. Är det verkligen ens en riktig blomma? Den beter sig inte som en, i alla fall. Men en sådan fick också vara med och bestämma. Eller åtminstone förlänga möten med konstiga förslag.

Efter valet var det mycket att bestyra.

Var skulle alla de röda och gröna blommorna stå och verka i Blomsterriket? Den del av rabatten som hade hand om de uppväxande plantornas framtid ansågs extra viktig. Det var alldeles självklart att en Ros skulle bestämma där eftersom så många blommor röstat på dem.

Men...inte en enda av alla de 37 Rosorna ville! Ingen av Maskrosorna heller. Konstigt. Och nu var goda råd dyra. Men det fanns en liten planta, ännu inte fullvuxen, bland Nejlikorna som sträckte på sig. Jag vill! Jag vill! 

Den största Rosen gned sina kronblad. Var det här verkligen en bra idé? Men så tog den bladet från munnen. Rosorna tänker på framtiden och satsar på de unga växterna deklarerade han högt över hela Blomsterriket. Sagt och gjort. Det fick bli den lille Röda Nejlikan.

De blå-vit-lila susade missnöjda fram och åter på sin kant. Vi håller visserligen inte med varandra, sa de, men är detta verkligen genomtänkt? Kanske kan den lille Röda Nejlikan vara vice ordförande en mandatperiod först? Och skaffa sig erfarenhet?

Men susningarna klingade ohörda.

Och så gick tiden.

Det verkade med tiden svårt för de röda och gröna blommorna att samarbeta. De sa visserligen att det gick bra, men det gjorde det inte. Och en dag gjorde de slut med varandra. De blev till och med så osams att Rosorna och Maskrosorna inte längre ville att den lille Röda Nejlikan skulle vara chef för framtidens blommor.

Eftersom Nejlikorna inte fått så många röster så byggde deras mandat att styra Blomsterskolan på att man hade förtroende från Rosorna och Maskrosorna. För det var ju bara fem Nejlikor som röstats in i blom-regeringen.

Men den lille Röda Nejlikan hade vuxit upp, tyckte i alla fall han själv, och nu blivit en stor Röd Nejlika. Han var rätt nöjd som det var och ville stanna på sin post. Och Nejlikorna tänkte att det var ju bra att Röda Nejlikan hade den här positionen för då kunde de få fler röster nästa gång Blomsterriket skulle rösta.

Röda Nejlikan själv menade sig genom blommornas val ha mandat att vara kvar där han var fast rösterna i valet bara räckt till fem Nejlikor.

Nu menade alla andra blommor att så var det inte alls. Den erhållna platsen var en överenskommelse som de rödgröna blommorna gjort upp när de var sams. Tittar man på alla blommornas röster så borde det vara en Ros som bestämde över Blomsterskolan.

Men som man sår får man skörda.

Det gick inte så bra för Blomsterriket framöver. Rosornas ovilja att ta ansvar medförde att en Nejlika fick möjligheten innan den vuxit upp ordentligt. Nu slokar alla blommorna och framtiden för Blomsterriket ser inte bra ut.

Blomsterskolan är en uppgrävd upp och nervänd tuva som inget vet hur framtiden ser ut.

För att hindra att alla frön blåser till ett ännu större blomsterland kom man på att man ville marknadsföra Blomsterriket, eller sätta riket på kartan som man uttryckte det. Man tog allt gödsel som fanns och byggde en gigantisk rutschkana. Inte för att någon av blommorna skulle kunna ha någon användning av den - för nästan ingen blomma kan åka rutschkana - men man ville ändå ansöka om att få ordna en stor tävling.

Den Röda nejlikan tyckte inte det var bra men inom sig tyckte han i hemlighet det för då kunde han ta fokus ifrån att han satt i den största delen av rabatten, Blomsterskolan, fast Nejlikorna är ett av de minsta partierna.

Ugglan lutade sig fram ur sitt träd. Vad gör de i Blomsterriket egentligen undrade han. Hur ska det gå för dem?

---

Blommor är luriga. Är detta en passande sak i sammanhanget? När vi ändå talar om Grönköping menar jag.

---

Fundera gärna själv över valresultatet i Blomsterriket här. 

(Blomsterriket heter i verkligheten något annat).

söndagen den 3:e februari 2013

Thorsten Flinck

Den Änglaljuva hade ett lysande jobb under studietiden. Hon arbetade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater. Då fick man vara statist ibland. Och så fick man biljetter. Jag har aldrig gått så mycket på teater som under de åren.

Uppsala statsteater satsade stort och satte upp Gustav III med Thorsten Flinck i huvudrollen. Ryktet sa att han klev in på kontoret, la upp fötterna på teaterdirektörens skrivbord, och deklarerade den stora summa han ville ha i gage.

Bergman-gunstlingen Flinck kunde göra så. Och teatern ville ju satsa.

Sagt och gjort.

Ryktet sa också att Thorsten inte mådde så bra då han under perioden arbetade väldigt hårt. Han medverkade i flera produktioner samtidigt och orkade inte riktigt. Gustav III fick avbrytas och Flinck kollapsade och tvingades söka vård.

Nu bar det sig inte bättre än att jag, som fått biljetter, tog med min bror på teater. Han kände så klart till Thorsten Flinck men var i övrigt skeptisk till att gå på teater. Detta var den sista föreställningen innan allt brakade ihop.

Thorsten tog sig stora friheter i manus. Teaterkungen lär enligt vissa källor ha haft ett tämligen kyligt förhållande till sin hustru och många fantasifulla berättelser, där den om kungens bröllopsnatt torde vara den mest kända och spridda, har funnits i omlopp sedan hans levnad.

I Thorsten Flincks gestalt hälsade kungen sin drottning med en rejäl och tämligen långvarig kyss.

I en annan scen skulle kungen ta emot en representant för bondeståndet och detta illustrerades genom att representanten hade med sig två burar med kaniner. Under tio minuter höll Thorsten en rätt lång, utanför manus får man förmoda, dialog med kaninerna.

Så där höll det på. Föreställningen pågick en och en halv timme längre än utsatt tid. Vittnesmål från back-stage sa att övriga ensemblen var rätt upprörd. Men min bror tyckte efteråt att det där med teater ju inte var så dumt, ändå.

---

Jag gillar Thorsten Flinck. Han är, liksom Peter Stormare, en väldigt osvensk människa. Och lysande skådespelare. Han har själv talat om hur svårt det kan vara att bära upp tyngden av att vara Bergmangunstling. Lyssna gärna på hans sommarprat. 

Och nog får man, i dessa tider, hävda att hans låt i Melodifestivalen inte är så dum, den heller. Jämförelsevis.



fredagen den 1:e februari 2013

Blickarna i väntrummet

Det påstås, nu och då och här och där, att det finns en massa lata bidragstagare i samhället som vi ska sparka liv i.

Men jag undrar jag. Finns det verkligen någon - psykiskt sjuka, kriminella och missbrukare undantagna - som hellre vill leva på bidrag och allmosor snarare än att försörja sig själv? I think not.

Att genom egen förmåga tillgodose tak över huvudet och mat för dagen för sig själv och sina närmaste är en grundläggande mänsklig drift som funnits med oss sedan vårt ursprung. Det är biologiskt betingat. Hävdar jag.

---

Jag sitter i socialnämnden.

Dessa sammanträden börjar alltid 13.15 på onsdagar och föregås således av lunch-stängt på socialtjänsten varför man måste vänta. Väntar gör även alla de som av olika anledningar behöver ta socialtjänsten i anspråk. Det är ett rätt strikt säkerhetstänk som råder. Hot, till och med överfall, har förekommit på socialtjänstens anställda.

På sos kliver man inte in hur som helst.

Tillsammans med de som av olika anledningar behöver socialtjänstens omsorg står alltså vi politiker och väntar på att dörren ska öppnas. Jag undrar ibland om människorna i kön vet att det är politikerna som står mitt ibland dem. Att de - de behövande - under tio minuter en gång i månaden står mitt ibland de som bestämmer.

Ett lysande tillfälle för lobbying, kanske?

Någon sorts märkligt sammanträffande är det, i alla fall.

Väl uppe i väntrummet i inre entren skljs våra vägar. De tar en nummerlapp och sätter sig att vänta för att få träffa en socialsekreterare. Vi politiker fortsätter in för att bakom flera låsta portar tillsammans med tjänstemännen sammanträda.

Jag slås på min väg igenom väntrummet av ansiktsuttrycken hos de väntande. Det är inga glada och uppsluppet glatt pladdrande typer som segervisst vet att de snart ska vigga kommunen på stålar jag ser.

Nej, det är tomma flackande blickar, nedsjunkna axlar och uppgivna kroppshållningar. Det där väntrummet är en yttre gräns, den sista hållplatsen, för dem på väg nedåt. Invandrare, tonårsmammor och missbrukare sitter och försöker undvika att möta varandras blickar.

Inte tusan sitter de där för att de vill luras. De är där för att överleva.

---

Många har väl hört om den uppmärksammade dokumentären om Den fastspända flickan.  Men har ni verkligen lyssnat?

Det finns människor som behöver hjälp därute. Så är det bara.



söndagen den 27:e januari 2013

Ich bin ein Berliner

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

---

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs. 

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att "civis Romanus sum". I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av"ich bin ein Berliner". Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan  den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin. 

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. 

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans. 

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland - äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. 

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten. 

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier. 

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga "Ich bin ein Berliner". 

Vill man höra talet går det bra här. 



fredagen den 25:e januari 2013

Ett år med stroke

För exakt ett år sedan drabbades jag av en stroke. Grattis, sämste Stroke, och tack för den här tiden. Nu kan du gå vidare. Eller bättre: gå ur tid och rum.

Vi firar med en liten tårta, stroken och jag, vars form är obetydlig eftersom jag inte vet hur en stroke ser ut. Tårtan har ett ljus i mitten. När jag strax blåser ut ljuset är det klart. Då går jag vidare. Tills nästa gång det går åt fanders.

Det enda vi kan påverka är den tid vi har här och nu. Vår bästa tid är i detta ögonblick.

Stroken, och vad som följde i dess spår, har inneburit stora förändringar för mig. En ny identitet, bland annat. Samt insikter hur jag fungerar när skiten träffar fläkten.

Jag valde att inte lyssna på mästarens återkomst förrän på årsdagen av denna tveksamma tilldragelse, min stroke. Mästaren gjorde mig inte besviken. I dag är en bra dag.

Min strokes ett-årsdag uppmärksammar jag genom en sammanfattning av mina stroke-inlägg. Håll till godo, eller hur man nu ska uttrycka det.

Först beskedet.

En fullständig urspårning.

Jag famlade försiktigt framåt.

Det gäller att sysselsätta sig.

Något om vården.

Livet och döden.

Till vännerna.

Återkomsten.

Sammanfattning.

Postludium.