Adolphson

Hårdrock och ABBA

2012-02-10T12:01:00.000+01:00

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. Dom är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast dom fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg. Jag får intrycket att dom vill vara något helt annat än det dom är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!
Jo, det kan dom. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt. Nu undrar jag om dom där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många dom än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka - jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna. livet, kulturen och jag klickar perfekt. Svärföäldrarna har pysslat om oss och Malin har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Magnus Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det. Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.

Om jag fick gå på bal i riksdagen...

2012-02-08T17:45:00.002+01:00

...skulle jag dansa med Birgitta Ohlsson om jag fick. Sen skulle jag trötta alla med socialliberala tankar som grund för en fin och vettig politik. Nu kommer det aldrig att ske därför att människor inte röstar på Björklund i någon större utsträckning. Och det i sin tur gör att jag inte får chansen att ta mig till riksdagen. Sedan är jag förstås inte beredd att offra all tid som krävs. Ingen arbetslinje för mig, tack. Är jag därmed en lat, onödig människa? Men jag gör ju andra saker. Ju! Familj, kultur och sånt. Hallå, Arbetslinje - det är din replik nu. Hallå?!?

-------------------

Samtidigt som jag tycker det är bra att den allestädes välpolerade statsministern för en gångs skull gör vad man i politikens värld kallar för ett utspel, blir jag allt mer säker. Jag är inte Moderat. Inte alls, faktiskt. Inte heller är jag kristdemokrat eller centerpartist. Frågan är om jag ens är folkpartist. Det finns bara en sak jag vet att jag är: humanist (Å fy fan - hårdare tag - ring polisen!)

Men vad är den här vedervärdiga arbetslinjen för något mantra tänkt att besvara alla typer av samhällsfrågor? Sossarna förlorade med tiden verklighetsförankringen och blev politiska teknokrater, inte allt för olikt religiös fundamentalism, som ansåg sig ha den enda saliggörande lösningen på allt för alla. 40-talisterna tackade för den politiken, förstörde planeten och satte resten av oss i bankrutt med evig avund på föräldragenerationens materiellt rika liv som arv. Nån som är förvånad varför ingen är sosse längre, liksom?

Nu, sämsta moderater, gör ni samma sak. Well, count me out. Jag tänker inte rösta på någon moderatledd alliansregering mer. Jo, om Ullenhag och Birgitta Olsson får framträdande poster. Så kanske.

Och nu, bästa arbetslinjehelvete: Det kan ju vara bra att individanpassa pensioneringen. Visst. Men den här gången har de moderata spinndoktorerna trasslat in sig ordentligt i ekorrhjulet. Vad är det för människosyn som döljer sig bakom Arbetslinjen, den så kallade? Den är lika illa som sossarnas kollektiva A B C-politik på 60 och 70-talen . Måste man bete sig så för att få massornas röster? Sossar och moderater gör samma sak med 40 års mellanrum.

Arbetslinjen. Skjut upp pensioneringen. Är verkligheten ett jävla skämt för er moderater? Arbetslinja mig hit och arbetslinja mig hit, det är det enda de där människorna tänker på. Men vad hände med sunt förnuft, medkänsla och glädje? Nu ser vi hur löjligt det blir om man har så stereotyp syn på politik som moderaterna. Arbetslinje, Försäkringskassa och hårdare tag. Och mitt kära Folkparti HUR- kan ni gå med på detta!? Hur kan ni bidra till att genomföra moderaternas politik?

Jag bor i ett av världens rikaste och utvecklade länder, och DETTA är vad landets statsminister presterar och får dominera medieutrymmet med. Jag står inte ut. Jag står inte ut med hur tredje världen ser på oss idag, jag står inte ut med hur mina döttrar kommer att se på mig i framtiden. "Men pappa, du var ju aktiv i politiken, vad hade ni för arbetsmoral egentligen?" "Pappa, ditt parti var ju med och genomdrev arbetslinjen, kan du förklara för mig igen? Och varför klagar du, förresten? Jobba på och knipigen limpsaxen".

Nåväl, eftersom jag står för Ledighetslinje, stimulanslinje och mjukare tag-linje får jag kanske kliva av. Om nu inte någon ringer och vill ha mig som socialliberal idespruta, förstås. Men se upp - jag vill inte arbeta alltför mycket.

Vet ni vad? Fredrik går nog inte på bal. Dom fixar det nog med jobb, jobb och jobb.

------------------

Tycker någon att jag generaliserar 40-talister har ni helt rätt. Det blir gärna fel när man generaliserar, det är poängen med detta. Förövrigt har jag inga lojaliteter någonstans i politiken. Jag är en upplysningsliberal i 2000-talet. Som jag ser det är behovet minst lika stort som under 1700-talet.

Sorry, jag är grinig i dag. Det får bli barockmusik i kväll igen. (Jodå, jag ska arbeta också!)

Arne Nyhäll

2012-02-07T09:51:00.001+01:00

Ja...människan är nog skapad för verksamhet, ändå. Om det inte vore för min trötthet skulle jag nog ta min piratlapp och återgå till arbete i rödaste rappet. Nåväl, min sjukskrivning tar ju slut..si så där 11:e mars. Om jag nu inte börjar tidigare.

Jag har också under den gångna veckan rört mig i en för mig tidigare okänd riktning. Jag har trappat ner. På allt. Jag har tills vidare lämnat min plats i socialnämnden, FP:s styrelse i Falun, Liberala Kvinnors styrelse, Politiska styrgruppen för länet samt FP:s ledarskapsutbildning. Jag är inte aktiv i någon kör eller i någon annan av mina föreningar, idrottar inte, jobbar inte...vete tusan vad jag gör egentligen. Borde jag inte ha mängder av tid nu?

På något sätt känns det som jag genom alla dessa avhopp svikit den gamle vänlige hedersmannen Arne Nyhäll. Arne bodde granne med oss under 70-talets uppväxtår i Hälsinggården och han kallade alltid mig för "den lille riksdagsmannen". Sannolikt för att jag pratade en del (goja) redan då. Fast jag inser att det är Luther och rastlösheten som gjort gemensam sak emot mig. Vila nu, grabben. Vila. Med gott samvete.

När våren kommer blir det väl lättare. Snick-snack. Min bästa tid är nu. Kanske skulle man besöka Dalarnas Folkrörelsearkiv? Jag har alltid drömt om att få snöa in på nå t ordentligt. (Detta vittnar mina akademiska uppsatser om: (1. Pensionering rekrytering och avgångar vid Dalregementet perioden 1800-1830, 2. Gruvdrängarna vid Falu koppargruva under Stora Daldansen 1743, 3. Skärgårdstrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård 1600-1996, 4. Siouxindianernas religiösa tro i Standing Rock-reservatet.) Snöa in. Mumma. Och på betald tid, så att säga. Om jag nu inte kan doktorera så...kan det INTE ske på Försäkringskassans bekostnad, det går bort. Näe, det blir väl att gå under av stressen över att remoten inte klarar sin uppgift på för långt håll. Tryck-tryck-tryck.

Nu åker jag emellertid till svärföräldrarna ett tag med flickorna. Miljöombyte är bra, sanningen är också att jag bokstavligen blir tokig av att stilla vara.Vill någon leka så tvekan inte att höra av er! Mitt enda nöje dessa dagar är Twitter som fungerar som rehabilitering, men jag föredrar, som alltid, Äkta Människor.

Jag återkommer till helgen. Todelooo!

Ondska och bortom

2012-02-06T09:38:00.000+01:00

Dom senaste dagarna har jag bejakat mitt behov att fåna mig, och jag har gjort så genom dom sociala medierna. Ni må ursäkta, jag är uttråkad. Å andra sidan: Jonas Gardell citerade Bette Midler nyligen: "If they can´t take a joke - fuck em!". Det är annars lätt att bli lite gråtmild, och sådant vill jag inte hemfalla åt. Det är ingen som sagt att det finns någon universell livsrättvisa. Det är ju bara och se efter hur världen ser ut. Det enda vi kan påverka är oss själva, hur vi lever och vad vi gör med den tid vi har. Inte tusan kan man sitta och deppa, eller tycka att livet är grymt och sånt. Ibland pratar vi ondska i skolan. Då brukar jag visa Storpotäten som ett exempel.

Nåväl, man får inte krypa undan sitt ansvar. Man kan inte gömma sig för ledarrollen även om livet tycks tungt ibland. Jag är i första hand pappa och make, därefter det jag vill och kan: lärare sångare etc. Om du betalar bra kan jag vara vad du önskar i en halvtimme eller så (så länge det inte inbegriper mysbyxor). För så ser världen också ut för många. Jag själv, ja, tyvärr är jag nog i många stycken inte så mycket mer än en oral narcissist, utan tydlig scen. Men det kan ju också ha sina poänger.

Jag har nu den fördelen att det inte är så lätt för ondska att komma åt mig. Jag kan själv påverka mitt liv. Dom flesta i i medelklassen kan det. Nu har jag klarat dom små försiktiga mål jag satte upp för en vecka sedan. Nu är det dags att gå vidare:

1. Ha full koll på hemmalivet
2. Köra bil igen (lagligt)
3. Sjunga obehindrat
4. Knyta en fluga (snyggt) utan hjälp (av Malin)
5. Springa milen under 42 minuter (igen)
6. Bli en briljant yrkesmänniska och lärare
7. Göra något beständigt för någon annan, exempelvis Upendo School som är illa ute - något jag ska återkomma till.
8. Inte börja snusa. Jag är för vek =(

Nu kaffe och någon scen ur Brideshead.

Min värsta dag

2012-02-03T11:37:00.000+01:00

Det är lite omtumlande att vara strokepatient, men eftersom jag inte vill förvandla bloggen till en sjukjournal ska jag i stället berätta om mitt livs värsta dag. Jag tror alla har upplevt ögonblick av ren och oförvanskad sorg. En sorg så tung att den går rakt in i själen och att man inte har något som helst försvar emot den. Frågan är bara på vilken nivå man fortsätter levereraa i dylika lägen. Min mammas bortgång eller ett missfall i en långt gången graviditet är sådana ögonblick i mitt liv. Det jag nu ska berätta om handlar om en annan sinnesstämning som jag ALDRIG mer vill återuppleva.

Det var 1991, jag var trött och undernärd efter en vecka i fält i det militära. Jag borde alltså ha tackat nej när Jesper Granhagen, Andreas Nilsson och Johan Muren föreslog en utekväll i Uppsala. Dom levde studentliv och det här tilldrog sig på den tiden när man ännu kunde få sig en helkväll i den stan för under 100 kr. Kort sagt, det dracks en del.

Jag minns att jag började gå ned för stentrappan på Uplands Nation med ett glas i handen. Det som visade sig ha hänt när jag återfick medvetandet var att jag ramlat i trappan och krossat glaset mot ansiktet. Det kostade mig 20 stygn. När jag låg på operationsbordet viftade jag med händerna i någon sorts delirium. Plötsligt får jag ett stadigt tag mellan benen på opererande läkare. "Är det du Jesper" frågar jag. Läkaren stannar till med skalpellen och svarar:"Nej, jag heter Ulf och är din läksre, vill du vara vänlig och släppa mig".

Sedan kom en sköterska in och bad om ett urinprov. Dock begick hon misstaget att överräcka en enlitersbehållare. Jag fyllde den och var enligt entydiga vittnesuppgifter ganska stolt över det. Hon behövde väl 2-3 ml. Ja, så där höll det på.Jag hade hyrt ett studentrum i Kantorn i andra hand. Känslan jag refererar till i inledningen infann sig i detta rum dagen efter.

Jag vaknar ensam på en blodig madrass, i ett rum jsg inte kan identifiera och ser mina blodiga kläder i en hög. Jag vet inte var jag är, och smällen. lätt hjärnskakning, gör att jag inte minns något av kvällen innan. Tapeterna i rummet har revor, persiennerna hänger på tre kvart.Jag har inga pengar och i skafferiet finns enbart Findus pulverräksoppa. En fluga surrar i det smutsiga fönstret. Jag trodde jag blivit dumpad någonstans av ryska maffian.

Jag går in i badrummet och ser ett blågult ansikte fullt med trådar från vilka dt hänger klumpar av levrat blod.Min näsa var något mindre än mitt huvud. När jag av hunger drivs att göra lite soppa kommer en korridorare ut. Anna. Hon stannar tvärt- men när hon ser att jag är ledsen och skadad ger hon mig en kram. Så hittar en annan korridorare oss, Stefan, som innan han i sina gröna mysbyxor släntrar tillbaks in i sitt rum säger: "Härligt Anna, du fick med dig Elefantmannen hem i går kväll".

Värre än så har jag aldrig mått. Där och då, kan jag säga, om det nu finns någon sensmoral i detta, lärde jag mig vikten av att bry sig ibland. Och att jag hatar mysbyxor. Jag får väl i ärlighetens namn erkänna att jag fortfarande har lite svårt för killar som heter Stefan också.

Humor i vården

2012-02-02T10:49:00.001+01:00

I onsdags fick jag alltså en stroke. En liten skada på en artär i samband med idrott ledde till en blodansamling vilket resulterade i en stroke. Jag ser illa och är trött, annars går det bättre för var dag.
Jag har fått förstklassig service från sjukvård och nära och kära. Detta är heller inte det värsta som hänt mig, rent psykiskt. Den händelsen ska jag återkomma till. I dag ska jag prata om något annat.

I hela mitt liv har jag velat underhålla och fåna mig. Provocera lite, kanske. Jag vill alltid se det komiska i ett stort allvar. Kärlek till glädje, vin och sång - jämt. Därför såg Malin det som ett sundhetstecken när låg jag på sjukan och och tänkte ut ganska taskiga (det medges, men å andra sidan har ju Loffe byggt en karriär på sitt blåskåpet-skämt) stroke-skämt. En morgon gick jag ut i allrummet och drog högt följande skämt:

"Vet ni varför det är så bra för oss strokepatienter att bada bastu? Jo, för att det är nyttigt med kokta grönsaker".

Det blev tyst ett par sekunder. Sedan började en äldre tumöropererad farbror skratta. Och han skrttade så tårarna rann, han tappade till ovh med glasögonen i filen. Då började i sin tur några yngre kilar att skratta åt honom.Ttre (smala) killar i sjukhusrock som står och håller i var sin droppställning vilka skakar av skratt så mycket att dropp-påsarna håller på att ramla av ställningen är i sig en ganska rolig syn. Snart skrattade hela rummet. Då meddelade en sköterska strängt att nu fick det vara slut med det här larvet -och att detta är en avdelning! När min skötare Reeves körde in mig på rummet fnittrade han hela tiden och upprepade påsin norrslundsdialekt "ja fy fan, ja fy faaan".

Fast ingen blev arg, utan alla såg glada ut när jag dök upp framöver. Jag tror man läker bättre när man skrattar. En elev citerade en gång Mr Bean i en uppgift om religionskritik: Rätten att få driva med människor är viktigare än rätten att få förbjuda den rätten. Jag håller med. Ett skämt vid rätt tidpunkt ät priceless. Dessutom medförde detta att alla skrattade artigt åt mina banaliteter under resten av hospitaliseringen. Men att ha fått ett helt rum fyllt av svårt sjuka människor att skratta ger en varm och lycklig känsla som jag tar med mig in i rehabiliteringen som kommer som ett härligt minne.

Skakad och rörd

2012-01-31T12:23:00.002+01:00

Det är ganska skapligt med mig. Nu är jag hemma med mysbyxor, skägg och ett synbortfall på vänster öga. Förutom trötthet mår jag bra (leve vänstern!). Min första promenad går till semmelbutiken i eftermiddag. Nu gäller det att komma igen med rehab och nya vardagen. Mest använder jag mig av twitter, o, nån vill ha kontakt.

Jag tar gärna sällskap på min kl 10 promenad.

Jag är sjukskriven i 6 veckor.

Tack för all uppmuntran!

Avdelning 29 var superbra. Men det är jag med.

monoklel, rock och släktkäppen med silverkrycka bliva min melodi.

Och serien Brideshead, gamle Lord Marchmains sjukdom får stå modell.

Ha det bra och tänk inte på mig så mycket - jag blir lätt bortskämd =)

Hejrå som syrran säger

Nogger

2012-01-24T14:05:00.001+01:00

Det finns bara en glass och det är Nogger, och 88:an är dess profet.

Förutom det, är glasspinnen minsta gemensamma nämnare i dessa två glassar. Om vi antar att glasspinnen är tillverkad av kriminella som en av få meningslösa sysslor som dessa får göra i finkan vill jag hävda att vårt samhälle har ett ganska stort demokratiskt problem. Moderaterna har alltså fel.

Hårdare tag, med längre straff utan meningsfulla sysslor, är inte värdigt en demokrati som säger sig vilja satsa på hållbar utveckling. Vi får inte bättre människor, eller sämre, bara för att vi låser in dom en viss tid. Eller dödar dom för att dom själva dräpt.

Det handlar väl om livsåskådning, antar jag. Ser man livet som en tävlingsbana där alla startar med samma förutsättningar förklarar det synen på den som sätter krokben för någon annan. Men eftersom racet inte ser ut så, vissa startar med dopning nämligen, bör vi ta ett gemensamt ansvar för tävlingens utformning. Och för framtida tävlingar.

Med det sagt vill jag säga att hårdare tag-mentaliteten, som tycks återfinnas över hela den politiska kartan från vänster till höger, är stereotyp, inhuman och leder till ökad polarisering i det långa loppet. Inte hårdare tag, alltså. Men mer gärna förebyggande och uppföljande arbete.

Gunnar Sjögren

2012-01-20T13:11:00.005+01:00

En god vän till mig heter Gunnar. Jag lärde känna honom i Uppsala, även om jag hört talas om honom redan under falutiden. Gunnar är nämligen en person som man gärna hör talas om. Han är en genuint god person som odlar livets goda. Tyvärr träffar jag honom inte så ofta som jag skulle vilja, men när jag gör det mår jag väldigt bra efteråt.

Man pratar fortfarande om Gunnar på IKEA i Uppsala. Han arbetade där samtidigt som han studerade under 80-talet. Det sågs som lite ovanligt att gå i kostym till den typen av arbete som det innebar att hantera reklamationsärenden. Gunnar hade varje dag en liten leksaksapa med sig som han trädde på sin hand. Varje kund tvingades att först hälsa på apan Mocko, innan vederbörande kom vidare med sitt ärende. ”Hälsa på apan, först”.

En kund hade köpt en soffa som hade repskador. Gunnar uppmanade kunden att be sin man klippa tånaglarna i stället för att besvära företaget med bisarra reklamationskrav. En annan hade köpt en servis vars dekorativa emalj förstörts i diskmaskinen. Gunnar menade att den kundgrupp som normalt köpte den produkten oftast inte hade råd med diskmaskin varför detta måste ses som ett olyckligt sammanträffande.

När Gunnar ledde V-dala var inte allt som det brukar på den drygt 350-åriga inrättningen. Berättelserna är otaliga, men jag nöjer mig med att lyfta fram en episod. När medlemmar får barn, i alla fall om dom varit aktiva på nationen, kan man få låna hem en vacker vagga med kurbitsar på, den sk nationsvaggan. Därefter får man fästa en silverplakett med barnets namn på vaggan. Extra festligt blir det om barnen också blir nationsmedlem när vederbörande i framtiden studerar. Gunnar öste ner halm i vaggan och lät sin kanin bo, äta och orena i den under sitt år som nationens ledare.

Någon kanske börjar förstå varför jag älskar honom. Jag fick tillfälle att läsa en arbetsansökan Gunnar skrivit. Jag tror den var ställd till Cloetta, särskilt har den sista formuleringen etsat sig fast: ”Jag måste erkänna att jag tills dags dato föredragit er konkurrent Marabous produkter men om ni anställer mig kan ni räkna med min fullständiga lojalitet även på detta område”. Vad tyckte jag, undrade Gunnar. Briljant, förstås. Det blev inget arbete på Cloetta, Gunnar återfinns i dag på japanska ambassaden.

När jag tänker på Gunnar tänker jag på det gamla talesättet med innebörden att det inte handlar om att leva längst, utan att leva varje minut. Att leva här och nu. Han är på många sätt en fantastisk inspiration, Gunnar Sjögren, och det är ett privilegium att känna honom.

87 %

2012-01-18T09:15:00.002+01:00

Från och med nästa läsår ska Falu Gymnasium enbart lägga ut minsta garanterad undervisningstid på schemat. Jag tror det är 87 %, vilket för den oinvigde ska förstås som så att en normal kurs, exempelvis Historia och Samhällskunskap, ligger på 100 gymnasiepoäng (av totalt 2500 under en treårig gymnasieutbildning) och detta omsätts i normalfallet av 100 timmar. Nu skär man ner detta till 87 timmar. Av besparingsskäl, antar jag, lägger man alltså nästa år ut så lite som lagen tillåter av den lärarledda undervisningen för eleverna. Jag är osäker på om detta är ett direkt krav från Faluns skolpolitiker, eller om ledningen bestämt så som en följd av mer allmänt hållna besparingskrav.

På min skola, Haraldsbogymnasiet, har man så länge jag arbetat här lagt ut minst 100 % av kurstiden på schemat, och i bland mer. Nu kan exempelvis skolgemensamma aktiviteter som studieresor och friluftsdagar räknas som lärarledd undervisningstid. Däremot inte när elever självständigt arbetar med olika uppgifter som dom sedan lämnar in, en inte helt ovanlig metod på gymnasiet.

En konsekvens blir att det enskilda ämnet försvagas. Det kanske inte gör så mycket om man vill ha ett övergripande utbildningsperspektiv, alltså fokusera på helheten i utbildningen. Pedagogiskt känns det som att gå åt helt motsatt håll än dit jag vill. Jag skulle istället vilja ha MER undervisningstid med varje elev. Pedagogisk forskning betonar nuförtiden vikten av att arbeta formativt, vilket snabbt kan översättas med att läraren ska finnas närmare eleven och anpassa arbetssätt och bedömningar efter det. Detta pedagogiska förhållningssätt försvåras självfallet med mindre tid att träffa eleverna.

Det finns inga marginaler. Sjuk lärare, VAB, möjligheter till flexibilitet, möjlighet att ställa in lektioner av olika anledningar etc går bort med mindre än att vikarie ordnas. Och timvikarier har vi inte sett i skolvärlden sen Stora Bält frös. Sker inte detta kan eleverna anmäla skolan.

Personalen oroar sig för att detta ska medföra att tjänsterna ökar, att man lägger in mer undervisning i stället. Alltså att arbetsgivaren räknar om, man nedvärderar den befintliga undervisningsmängden för att ge varje lärare fler kurser och klasser att undervisa. Men bara för att man har färre undervisningstillfällen har man inte inte mindre arbete, snarare tvärt om.

Det kanske är en parentes, men det blir svårt att marknadsföra sig med argumentet att i Falu Gymnasium får du mer tid med läraren. Visst, vi är konkurrensutsatta. Men det är en skev konkurrens eftersom vi är bundna av stora lokaler i en skola som inte används av dom program jag undervisar på. Om exempelvis NV är ett dyrt program enligt riksnormen måste man fråga sig hur ekvationen ser ut från början. Kan man bara mäta antalet elever per m² rakt av? Men det där är en annan diskussion, för komplicerad för att ta upp här.

Jag uttalar mig som yrkesperson. Som gymnasielärare i Historia, Religionskunskap och Samhällskunskap på naturvetenskapliga och estetiska programmen på Falu Gymnasium. Men man undrar ju vad dom röda säger om detta. Eller skolnämnden överhuvudtaget. Äger dom ens frågan?Det börjar bli dags för politikerna och partierna att ge en tydlig viljeförklaring och avsätta medel för detta. Björklund säger att lärarna ska undervisa mer och att deras status ska stärkas. Hans röst ekar inte så starkt här i stan.

För egen del tar jag med mig frågan till Fp:s styrelse som jag träffar nästa vecka.

Falun 16/1 2012

2012-01-16T11:10:00.000+01:00

En mellansvensk småstad, i det här fallet, Falun, har en budget. Denna bör innehålla skatteintäkter, välfärd, medborgarservice samt visioner. Det är bra med tillväxt, för då ökar intäkterna och man får bättre möjligheter att utveckla servicen. Falun har ungefär 2,9 miljarder i bruttoomsättning och en låneskuld på ungefär 760 miljarder. Det känns ju så där. Exempelvis är pensionerna ett svart hål i den kommunala budgeten. Fler pensionärer och färre som arbetar känns inte riktigt hållbart i längden. Hur åtgärdar man detta? Faluns kreditvärdighet är i ifrågasatt. Men visst kan man försöka låna mer. Statliga bidrag? Andra verksamheter?

Det finns i dag cirka 27 000 jobb i kommunen. 60% av dom är offentliga och 40 % privata. Tänk om man kunde få det omvända förhållandet utan att minska antalet offentligt anställda? Det vore väl något, det. Jag skulle vilja se över hur vi använder resurserna, egentligen. Det är alltid motstånd mot förändringar, och skidspel ska vi minsann satsa massor på. Men vi kan inte ha okunniga politiker och beslutsfattare. Vi kan inte ha självrådiga tjänstemän som styr utan råds råde.

Exempel: varför måste så stora grupper per automatik vara emot att vissa delar av kommunal och landstingens service uppgifter privatiseras? Det KAN ju vara så att privata aktörer utför ett bättre jobb till lägre kostnad. Då får vi pengar över till annat. Har vi ordning och reda på kommunens ekonomi och grundtryggheterna fungerar i vår kommun så kommer människor att vilja flytta hit i större utsträckning, det är jag övertygad om. Visst är det bra och kul med skid-vm, men EFTER att vi fått ordning och reda på stommen i samhället.

Ger man politikerna lite bättre förutsättningar och ställer högre krav på dom får man bättre politiker och bättre beslut. Ett exempel på det kan vara att ge dom beslutsunderlaget åtminstone en vecka före beslut ska fattas. På så vis slipper man tjänstemannastyre och vek politisk styrning.

Minnesvärda getingstick

2012-01-13T13:05:00.003+01:00

Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey. Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Malin har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.

Greve Mörner från Skaratrakten är en härlig figur. Det var ju den släkten som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige. Hursomhelst, den sjungande greven som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog. En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.

Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans, jag hade mina excentriteter för mig och han sina. Och vi uppskattade varandras upptåg. Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna. Han fixerade mannen noga och replikerade: ”Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto”. En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret: ”Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer”.

Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var. Lite på det här sättet, ungefär:

The Final Frontier

2012-01-11T10:31:00.003+01:00

Efter att ha fullgjort en del av mitt uppdrag som ersättare i socialnämnden gjorde jag en lite summering för mig själv i julas. Mellan skinkan och revbensspjället ägnade jag lite tid åt att fundera över samhällets mest utsatta och åt dom som arbetar med detta.

Kanske är det Alliansens fel, eller så är det Moderaternas. Kanske är det allas vårt fel. Det man kan se är att olika myndigheter backar undan från medborgarna dom ska hjälpa. Försäkringskassan lägger ner lokala kontor och arbetsförmedlingen hänvisar till service på internet. Jag har själv en ganska gedigen utbildning, visserligen humanistisk, men har ibland ganska stora problem med detta. Det kanske säger mer om mig än jag önskar, men ändå, hur ska en invandrad familj utan fast uppkoppling kunna lösa sånt?

Från socialtjänstens sida ses det ibland som att administrera fattigdom, dom sociala myndigheterna är samhällets sista utpost. För allt handlar om pengar. När kommer dom? Hur kommer dom? Vilka villkor måste jag uppfylla? Att diskutera bidrag med en bidragstagare måste handla om respekt. Man kan, i alla fall i egenskap av förälder, lätt tänka sig in i situationen att inte kunna försörja sin familj. Hur kanaliserar man den känslan, den paniken? Dom som såg SvT:s ”Hinsehäxan” förstår vad jag menar.

Dom människor som arbetar med detta är värd så mycket beundran. En nära vän, Patric Thuresson, arbetar som familjebehandlare. När resurserna är så knappa att man tvingas göra val i stil med att en person som blivit misshandlad av sin pappa fyra gånger senaste månaden inte kan få hjälp för att det där barnet har blivit slagen sju gånger, krävs det mycket för att orka fortsätta. Och det finns många som dagligdags gör heroiska insatser.

I ett bostadsområde i stan utbröt en kraftig brand för några år sedan. I det aktuella huset hade socialtjänsten boende. Dessa stod nu plötsligt utan hem. En kvinna i personalen hjälpte till på sitt sätt: hon åkte dit och tog hem några brukare. I gästrummet och i hennes egen dubbelsäng. Det kan ju ge lite perspektiv, om inte annat.
Jag känner mig ödmjuk inför brukarnas situation och tjänstemännens arbete. Men jag känner också ett stort ansvar som politiker verksam i en politiskt styrd organisation, även om det bara är som ersättare.

Snus är snus...

2012-01-05T11:44:00.003+01:00

...om än i gyllene dosor.

Klockan 19.45 den 14:e november 2000 tog jag min senaste snus. Jag ville vara fri från laster innan jag fyllde 30. Jag säger medvetet ”senaste” eftersom man som en f.d nikotinist är ungefär som en nykter alkoholist. Jag har saknat det i stort sett varenda dag sedan dess. Bruk eller missbruk – det ligger i betraktarens ögon.

”Att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” sa min mormor. Och morfar skrockade. Är sånt lämpligt att säga till en tioåring? Några saker har emellertid inträffat som nu påverkar mig.

En icke namngiven släkting till Malin, en tandläkare, ville visserligen inte uttala sig i egenskap av yrkesperson, men hävdade ändå i somras att han inte kunde se att snus hade någon effekt på tänderna. Kanske på tandköttet, att tandhalsarna blottas. Denna uppfattning delar han med...
Bo Aulin, mångårig chefsjurist på Svenska Tobaks. Eller vad han nu var på företaget.
Min gamle vän Jerker Segelman kom på besök i går. Lite fundersamt frågade han mig hur det gick med tobaken. Det visade sig att han givit sig själv i nyårslöfte att börja snusa.
Darke säger alltid att sluta snusa kan man ju inte. Vad är då poängen, liksom?
Jag frågade i december den tjocka damen på ICA om hon tyckte jag skulle börja snusa. Och hon tyckte så.
Avgörande är kanske ändå Malins påstående att ”vi befinner oss visserligen på en hög nivå, men du var lite trevligare när du snusade, Fredrik. Lite trevligare var du”.

Nu vill jag inte göra reklam för tobak. Det är inte bra med tobak rent hälsomässigt. Men det är mycket som inte är bra. Mitt sockerbehov, exempelvis. Eller min övervikt. En gammal legend hävdar att när den stora nordamerikanska kontinenten skulle bebyggas av järnväg fick en entreprenör frågan om detta var möjligt varpå han replikerade: ”Ge mig Ljunglövs snus och svenska rallare så ska jag bygga dig en järnväg till helvetet”.

Så är det. För att bli en sundare person, bättre make, lärare och medmänniska tar jag bakvägen. Jag sammanfattar mitt nyårslöfte som Segelman: Jag ska börja snusa. Jag är inte bättre än så. Det blir karriärsnus, General, som dom säger i det militära. Eller uttryckt på dalmål: En doba jännu. Var tionde dosa Göteborgs rapé. Och ingen sabla portionssnus, det är ovärdigt.

Jag ska börja snusa. Och jag är så lycklig.

Ture Königson

2012-01-02T19:42:00.001+01:00

Låt mig, så här i början på det nya året, berätta om en socialliberal politiker med integritet: Ture Königson. Innan han blev politiker var han varvsarbetare i Göteborg. Han är berömd för att han avgjorde riksdagsomröstningen om allmän tilläggspension, ATP.

Pensionernas utformning hade diskuterats länge under decennierna före omröstningen. Problemet var att den futtiga folkpensionen innebar ett rejält inkomstbortfall för många löntagare när dom gick i pension. Fackföreningsrörelsen, med LO och TCO i spetsen, ville kompensera detta med en allmän pensionsförsäkring som skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och finansieras av arbetsgivaravgifter.

Efter folkomröstningen 1957 fanns fortfarande ingen majoritet i riksdagens andra kammare för kravet. De borgerliga hade 115 mandat medan regeringen tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti stöddes av 116 ledamöter i andra kammaren men eftersom den socialdemokratiske talmannen saknade rösträtt kunde regeringen fortfarande inte få igenom sin proposition.

Förslaget fick ändå majoritet eftersom Ture Königson, folkpartist och varvsarbetare vid Götaverken, valde att lägga ner sin röst. Königson förklarade sitt handlande med att han skulle ha svårt att se sina arbetskamrater i ögonen i fortsättningen om han hade röstat nej. Königsons politiska karriär var i stort sett körd efter riksdagsomröstningen och han hamnade inte på partiets valsedel vid kommande riksdagsval. För Königson personligen innebar hans agerande alltså en kraschad karriär som riksdagsledamot för Folkpartiet, men han vann de svenska arbetarnas och tjänstemännens eviga kärlek.

Varför intresserar jag mig för Königson, kan man fundera över. Nåväl, dels tycker jag det är imponerande att stå upp för sin övertygelse i alla lägen. Det vittnar om integritet och mod, och sådant beundrar jag. I mig vill jag se mer av Königson än av strömlinje. Det är lätt sagt, jag vet. Jag tänker att detta inte enbart har med politik att göra, utan handlar om livsinställning.

Boktips

2011-12-30T09:35:00.002+01:00

Jag avslutar året med ett boktips. Tydligen fanns boken i fråga med bland julklappstipsen men för en gångs skull ligger jag lite före eftersom jag fick den i födelsedagspresent. Magnus Utviks Med Stalin som Gud är, för att använda sig av en litterär floskel, en angelägen bok. Helst för dom som fortfarande vurmar för extrema partier. Längst till höger, eller längst till vänster är egalt för mig. Det är lika illa.

Ett litet tankeväckande citat från boken är från Lars Ohly (ni vet partiledaren som har lite problem med sin inställning till kommunismen): Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens tjänst. Man ryser.

Och med dom lite skrämmande tankegångarna vill jag önska alla ett mycket gott nytt år!

Skridskor på annandagen

2011-12-26T16:29:00.001+01:00

Vi hade tur! Vi fick en skridskotur trots allt.

God fotsättning!

God Jul - nu sticker jag från person X!

2011-12-22T12:00:00.002+01:00

Så äntligen är den här. Julen. Julsångerna har sjungits, presenterna slagits in, rimmen är klara. Problemet är bara att det är så här års man verkligen kommer på att man väger mer än vad övriga familjen gör tillsammans. Hej, hjärt/kärlsjukdomar, hej hjärtinfarkt, hej, nyårslöfte. Eller, som dom skämtsamt brukar kalla en läkare som heter Gert Lundkvist på akuten: Hej, Hjärt Lungkvist. Haha. Ha. H...som sagt, hej, nyårslöfte.

Adolphson firar jul i Söderbärke, med svärfamiljen. Den har hunnit växa till elva personer, in alles. På vägen dit brukar vi stanna och äta lunch på trevliga ställen kring Barken. Jag ringde därför upp den nye ägaren på Barken Konferens. Tyvärr hade dom inte öppet för lunch i morgon. Ägaren, som alltså var ny, presenterade sig stolt som stockholmare. Han kunde inte rekommendera något annat ställe i hela Dalarna. "Vår mat har väldigt hög standard". "Jovisst. Men ni har ju inte öppet för lunch i morgon...?" "Vår mat har väldigt hög standard". Vilken affärsman. Jag rekommenderade honom innan vi la på att resa lite i länet och lära känna människorna, om inte annat inför kommande marknadsföringskampanjer.

Annars är det skönt att åka iväg. Man träffar så många spöken från flydda jular den här tiden på året. Låt mig återge en typisk konversation från dom senaste tretton åren, och med den önska eventuella läsare ett skönt slut på året. God jul!

Person X: Nämen hej! Det var inte i går-hurfanere!

Jag: Hej! Nä det var det inte, det är bra, hur är det själv?

Person X: Bra - bra! Det är fint!

(tystnad)

Person X: Hur länge är du hemma,då? Vi kanske kunde försöka hinna med en fika, vi är här tills efter nyår!
Annars får vi ta det i Stockholm. Var i stan bor du? Visst är det härligt att vara hemma över jul?

Jag: Jag bor här.

Person X: Här? I Falun?

Jag: Ja.

(Person X sparkar lite i snön)

Person X: Jaha. Sen hur länge då, då?

Jag: Sedan 1998. Jag jobbar på Hbo (Haraldsbogymnasiet - samma skola där den fiktive personen troligen också gick).

Person X: Jaha...jaså. Trivs du då?

Jag: Jovars. Det är inte så dumt.

Person X: Är XXX kvar? Hälsa i så fall!
Men du jag måste rusa - vi hörs om den där fikan!

Jag: Det gör vi. Jag finns här och ska ingenstans.

Republikan light eller konservativ?

2011-12-21T09:17:00.002+01:00

Just nu pågår en, i det stora och det lilla (press och social medier), ganska ogenerad republikansk framstöt. Tillfället är kanske väl valt med tanke på monarkens eventuella vandel på sistone. Men det är intressant hur mycket man anstränger sig för att framställa vårt statsskick som ett som har allvarliga problem. Just nu är det extra fyndigt att jämföra oss med Nordkorea, dom kan ju inte heller välja statschef. Bitvis blir det riktigt osmakligt, när man på olika sätt frossar i Viktorias graviditet eller det kungliga samlagets betydelse för vårt statsskick.

Min grundinställning är enkel och jag upprepar den härmed: jag tycker att republikaner är tråkiga människor som borde ägna sig åt något bättre. Det finns så mycket mer angelägna frågor såväl här som ute i världen.

Fast min nyfikenhet är väckt. Hur tänker en republikan? Varför ser dom vår konstitutionella monarki som ett allvarligt nutida problem? Alla fattar att kungen inte ska ha nån makt. Är man orolig kan man ju alltid beskära den lite mer. Nu menar jag inte att det inte är okej att vilja förändra sitt land. Och jag antar att det här med stadsskicket blir en extrem principsak.

En kompis, LH, sa i går att jag var konservativ i den här frågan. Konservativ?! Jag? Ja, kanske det. I den bemärkelsen att jag inte vill avskaffa monarkin, så visst. Men jag har inget emot att förändra den. Kanske får Viktoria tvillingar, en tjej och en kille, så kunde dom dela på makten. Lite så som Miljöpartiet jobbar.

Skämt åsido. En sak jag tänkt på är vad som händer med en stat som tar bort all identitet/kultur, exempelvis genom att skrota monarkin. Att ta bort kan också innebära att förändra. Det kanske inte händer något alls. Men jag tycker historien ibland visar att sådana tilltag, att snabbt skrota alla gamla kännetecken och traditioner för att bana plats för det nya fina inte alltid blir så lyckat. Även om det var dåligt vid utgångspunkten för förändringen. Ryska revolutionen, Hitlers maktövertagande eller kulturrevolutionen i Kina visar att sådana handlingar ligger ganska nära totalitära regimers handlande. Men det behöver inte vara så, naturligtvis.

Ett problem med monarkin är så klart att den är så hårt knuten till personen. Dålig monark = dålig monarki. Kanske kan man gå tillbaka till medeltidens variant att välja kung? Fast det var ju ett tämligen begränsat val, trots allt. Att smyga in folket bakvägen (okej, lite burlesk liknelse, det medges), genom att Viktoria gifter sig med en kille av folket hon gillar, kanske är bättre.

Nej, jag vet inte. I alla länder och kulturer finns det olika grupper som på olika sätt skaffar sig makt och privilegier på andras bekostnad. Jag tror faktiskt, på nåt bakvänt sätt, att vår svenska variant av monarki, uppblandad med 90 år av demokratisk folkrörelse, motverkar sånt och ger en stabilitet i samhället vilket i sin tur ger demokratin arbetsro i denna ganska turbulenta tid. Men som alltid när det gäller känslomässiga argumentationer är det svårt att leda det i bevis.

Därför sätter jag mig gärna bredvid Agda och tittar på prinsessbröllop eller andra kungliga tv-sändningar.

Därför upprörs jag lite på skämt över att alla gillade Daniels tal och hävdar på halvt allvar att jag kunde hållit ett mycket bättre själv.

Därför bryr jag mig inte så mycket om frågan om monarkins vara eller icke vara trots att jag innerst inne vet att det rent logiskt och demokratiskt är som republikanerna säger.

Vilka företrädare vill vi ha?

2011-12-19T13:57:00.001+01:00

I boken "Maskiner och Människor", som bland annat Gustav Fridolin är medförfattare till, refererar man till en amerikansk forskare, Steven Davies. Dennes forskning visar att...

Om allt som byggs från och med nu för att möta behovet av transporter, energiproduktion och tillverkning vore baserat på gröna lösningar skulle temperaturökningen kunna stanna någonstans kring 1,3 grader celcius, även om all fossil teknik som redan används och står och spyr ut växtgaser får fortsätta att göra så tills de är redo att skrotas. En global uppvärming på 1,3 grader skulle knappast vara en tebjudning, men ändå något som vi rätt politisk vilja kanske skulle kunna kontrollera och hantera. Det är någonstans därutöver som vi når en punkt där mänskligheten förlorar möjligheten att kontrollera förändringarna. Då börjar de enorma mängder växhusgaser som ligger samlade i Sibiriens permafrost, i regnskogarna och i världshaven att läcka ut och uppvärmingen kommer att börja stiga okontollerat. Då spelar det inte särskilt stor roll om vi stoppar alla maskiner eller låter alla bilar stå. Då är det för sent att stoppa klimatförändringarna.

Detta visar att de maskiner som tar oss över gränsen (för där klimatförändringarna blir okontrollerbara) ännu inte byggts, menar Steven Davies.

Med detta som bakgrund vill jag hävda att den politiker, oavsett partitillhörighet, som inte har ett lokalt och globalt miljötänk med sig, och som formar hela sin politik därefter, inte är värd var sig ansvar eller ämbete.

Felix eller Niccolo?

2011-12-16T13:33:00.000+01:00

Bilister har ryttares vokabulär.

En kompis, E-Micke i Sundsvall, Härnösand eller var han nu bor, väckte genom dom sociala medierna frågan om vart dom gamla metallskydden till spisar tog vägen. Nu i de moderna spisarnas tidevarv kan man ibland sakna dessa prydnader som rätt ofta i det här länet var prydda med dalamotiv.

På väg hem från kören diskuterade jag med några yngre körmedlemmar, förövrigt ett par gamla elever till mig, vad som hände med graningekängorna. I det här vädret behövs dom ju verkligen, menade jag. Den ena av dom kliade sig i huvudet, jo, han visste vad det var, för hans pappa hade ett par stående i ett hörn.

I går skulle jag hyra videofilm på Mr Video. Jag vägrar kalla butiken för dess riktiga namn: Film och Fabel. När jag skulle betala min film sa jag till expediten att jag även skulle vilja hyra en moviebox. Mannen rörde inte en min utan replikerade lugnt att han i datorn kunde se att det var länge sedan jag hyrde, men inte SÅ länge sedan.

I veckan ropade jag till döttrarna att dom skulle skynda sig så att dom inte missade adventskalendern. Mina kom utfarande som utskjuten som en kanon ur sitt rum. Hon spände ögonen i mig och meddelade mycket allvarligt att det inte hette så, utan det hete Julkalendern.

I dag, när jag pratade om kända renässansmänniskor med mina elever och i sammanhanget använde mig av moderniteter visade jag en bild på Machiavelli. Då räckte en elev upp handen och sa att han var ruggigt lik Felix Herngren.

Jag tittar på arbetsbördan. Jag är inte färdig, och det är precis som det ska vara.

För(e)bud

2011-12-14T11:27:00.002+01:00

Att ha makten är sin egen kropp och själ är fortfarande något som inte alla människor har. Och har man inte det har man inte heller makt över sin framtid. Detta är också förknippat med att vara självförsörjande och alltså ekonomiskt betingat. Dom här tankarna är basen för mig i mitt stöd för byn Upendo School i Kenya.

Man måste skydda människors rätt att själva forma sina liv. Och jag tror man måste börja med svaga och utsatta grupper: kvinnor och barn. (Ja, nu är han där igen, suckar någon). I detta ingår rätten till utbildning, att kunna försörja sig och att själv diktera villkoren för familjebildning. I klartext betyder det att kvinnor ska kunna välja make och själv bestämma när hon vill sätta barn till världen. I många länder står kvinnor helt rättslösa mot våld inom familjen eller släkten. Könsstympning lever kvar på många håll och förstör kvinnors liv.

Att satsa resurser på att stärka dom mänskliga rättigheterna i världen inom detta område, liksom sexuell upplysning, är därför absolut nödvändigt. Familjeplanering, kanske så enkelt som användandet av kondom, är en av dom minsta beståndsdelarna när man bekämpar fattigdom eller inom miljöarbete. Över en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditeter. Mödravård före, under och efter förlossning, rätten till säkra och fria aborter, är helt enkelt en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter. Förstärker vi dessa områden kommer vi att nå resultat.

Jag är generellt ingen förbudsmänniska. Men det finns några saker jag avskyr och därför vill förbjuda. Det handlar om barnäktenskap, brudrov, hemgiftstraditioner, polygami, sexuella övergrepp, könsstympning, sk hedersrelaterat våld. Det finns ingen ursäkt eller tolkning som kan rättfärdiga sådant i en modern upplyst värld.

Den 27/1 ska jag hålla föredrag i Borlänge för Rotary om mitt och Martins egna biståndsprojekt i Upendo. Tyvärr kom jag inte iväg till Kenya i november som det var tänkt. Vi får se hur det blir med det i framtiden men nästa mål är att kunna finansiera vaccinering eller kanske HIV-behandling av något slag av medicinskt kunnig personal.

Vill du skänka en slant till projektet är det mer än välkommet. Sätt in din gåva på följande kontonummer (SHB): 6451-656 95 9452. Tala gärna om vem du är, men du behöver så klart inte.

Jeremy Irons

2011-12-13T12:20:00.006+01:00

En av mina absoluta favoritskådespelare är Jeremy Irons. Han har medverkar i så många bra filmer, vilka ofta blivit så bra just på grund av hans skådespelarinsats. Märkligt nog är han också mitt skönhetsideal. Märkligt, därför att det inte finns någon som helst likhet mellan oss. Länge ville jag dock se ut som honom.

Jag såg en intervju med honom i samband med att filmen Die Hard III hade premiär. Det var en för Irons något udda produktion att medverka i. På just den frågan, hur det kändes att medverka i en film som spelat in x antal miljarder i USA under kort tid, svarade han att det möjligen säger mer om landet i fråga där sådant kan ske än om själva filmen.

Det största med honom är utan tvekan mitt favoritepos alla kategorier, miniserien Brideshead Rivisited från 1981. Hans melankoliska gestaltning av Charles Ryder är underbar. Jag ser fortfarande ofta om serien då och då, och varje jul söker jag någon att ge den till. Framförallt är scenerna mellan Charles och hans pappa obetalbara. Jag skulle kunna hålla på länge, men nöjer mig med att länka till någon scen, eller två.

Kanske är det som ordspråket lyder, att verklig skönhet kommer inifrån.

I en annan del av världen

2011-12-09T13:29:00.004+01:00

Jag vet att jag inte är hemma i Falun när jag tvingas köpa ”Munksjö Dubbeltoa – en Svensk Klassiker. 100 % returpapper” i storpack. Nej, då är jag på semester någonstans.

Hemmets sköna atmosfär är det inte heller frågan om när jag får min nattsömn störd av katten Täppas gnagande på torrfoder och jag småningom av skräck i tron att sängen invaderats av kackerlackor flyr i vild panik.

Vi är långt i från våra svenska vägar när jag och två kollegor (som av hänsyn till internets ohemliga karaktär inte nämns vid namn) åtminstone en gång i våra liv beslutade att på Autobahns fria hastigheters villkor framföra ett fordon i över 200 km/h. Och inte var vi hemma när vi den hastigheten blev omkörda av en BMW.

Det är inte i mitt kvarter som kvinnor och barn våldtas systematiskt, krigshärdarna där sånt sker ligger långt borta. Det är inte i mitt hus hundratusentals människor svälter ihjäl av vilket skäl som helst. Inte har över femtio procent av mitt lands befolkning HIV. Och varför ska jag förresten bry sig om dom när det finns dom som har det minst lika jävligt annorstädes? Inget av eländet ser jag ju från min farstukvist.

När planeten sprängs i tusen bitar sker det dock sannolikt i närheten av mitt hem. Åtminstone lär effekten märkas, kanske kan jag se spektaklet från min balkong? Möjligen borde jag i egenskap av europeisk (lite för) välmående medelklass fundera över detta. Men det finns det säkert andra som gör.

I en annan del av världen

FDR

2011-12-07T11:39:00.000+01:00

Vi ser att det är något konstigt med världen. Den håller på att förändras, såväl ekonomiskt som miljömässigt. Obama har inte infriat förväntningarna, och USA håller på att gå åt fanders. Han försöker nu visa var hans kommande valkampanj kommer att handla om: jämlikhet. Det är tydligen inte något gångbart budskap i USA, det märkliga land. Forskning visar att jämställda länder har en ökad utveckling på många områden, inte mist det ekonomiska.

Själv tänker jag att det nästan är kusligt hur historien upprepar sig. Ännu kusligare är vår oförmåga att lära oss av misstagen. Efter Den Stora Börskraschen, känd som Depressionen, lanserade den nyvalde presidenten Franklin Delano Roosevelt sin berömda New Deal för att få ordning på den amerikanska ekonomin. Han lyckades förvisso. Men först krävdes andra världskriget, med allt vad det innebar, för att världen skulle komma på fötter igen.

Jag bifogar en del av Roosevelts installationstal från 1933:

Penningväxlarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel. Vi kan nu återuppbygga templet till sin forna glans. Hur vi lyckas med återuppbyggnaden avgörs av i vilken utsträckning vi klarar att lita trävan efter mänskliga värden snarare än ekonomiska vinster. Glädje går inte att finna i själva innehavet av pengar, det finns lyckan av att åstadkomma, i spänningen som vilar i den kreativa ansträngningen. Glädjen i och värdet av arbetet får inte försvinna i den galna jakten på kortsiktiga vinster.

Godast fika vinner

2011-12-05T09:57:00.002+01:00

I går hade jag köket för mig själv i flera timmar. Det är sällan man hinner laga mat ordentligt, nuförtiden. Det blev oxrullader. Och det blev gott. Far blev uppsluppen efter något glas vin och pratade engagerat om min bror Viktors marsvin Tuffsen som han inte kunde ha kvar eftersom han var allergisk. Sedan fortsatte han tala om katten Nisse som av samma anledning blev skänkt till vårdcentralen i Grycksbo där han sedemera dog av övergödning. Samtalet avrundandes med en fundering kring om knottrorna på lillebrors stämband kom sig av ett han skrek så mycket. Den goda maten renderade i samtal från 80-talet. Ett gott betyg.

Det finns dom som menar att det tyder på god matkultur att lukta vitlök. Själv hävdar jag att ett hem som gör av med mycket fransk senap är ett kompetent hem. Och så Stilton, port och pepparkakor. Det kanske man inte gör av så mycket av, men ialla fall. Det är gott.

Mina sa någon gång, när jag gjorde hennes matsäck, att godast fika vinner. Det gjorde mig lite nedstämd. Så klart kan man genom att studera en familjs matsedel avgöra hur dom har det. Både mentalt och ekonomiskt. Det kostar mycket sammantaget med fikor till barn, presenter till lärare och tränare. Det är så mycket som kommer till. Och det är barnen som står där med skammens rodnad när familjen till sist säger att, nej, vi har inte råd med mer.

Nåväl, du blir vad du äter, sägs det också. I så fall vet jag en del på jobbet som blir kubistiska kreationer formade av fryst matlåda. Och Linas matkasse blir årets julklapp. Om jag skulle bli en matkasse så skulle det hellre bli Zavadis matkasse i Långbortistan. Men det går ju inte.

Medan jag förnöjt rullat den sista oxrullanden tänker jag att så fort jag stirrar på en köttbit vattnas det i munnen på omgivningen, helst när jag stirrar på en råbiff. I alla fall i fantasin. Skulle jag vara en maträtt skulle det inte vara en högfärdig oxfilé, utan en råbiff med mycket fransk senap till.

Kunna, kunde...

2011-12-02T12:55:00.002+01:00

..Kunigunda.

Det är mycket snack om skolan, nuförtiden. Många förståsigpåare är i omlopp. I går visade UR programmet ”Världens bästa skitskola”. Reportaget i sig var i mitt tycke inte särskilt bra gjort. Bra var däremot den efterföljande debatten (som jag inte lyckats hitta på nätet och därför inte kan länka till). Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men Göran Greider var klockren i eftersnacket. Han sammanfattade problemet väl: Skolans problem beror på dåliga politiska beslut dom senaste 25 åren, kommunala politiker är inte tillräckligt kompetenta att hantera skolan samt att skolan måste återförstatligas.

Basta.

Ja, så måste man ju komma åt den oreglerade friskolemarknaden. Där är jag själv engagerad, och även om jag inte skrev den här insändaren själv, så håller jag med i sak. Det finns exempelvis något som heter ”Plusgymnasiet” som har en hård marknadsföring. I början på terminen skickade dom sex sms i veckan till elever i deras målgrupp där dom undrade om eleven verkligen börjat på rätt program men om eleverna kom till dom, och dessutom tog med sig en kompis, fick man en dator och hjälp med styling till sin facebook-sida. Så här kan vi ju inte ha det.

För, som man säger på lärarhögskolan, vad är kunskap? Tja, ofta handlar det om att utveckla sina intellektuella verktyg så man man förstår hur man själv lär sig. Enkelt uttryckt handlar det om självförtroende och självkännedom. Och logik. Låt mig ge två exempel:

För några år sedan skulle några elever åka på en resa till Mallorca. Man satte på GPS:en, lämnade Falun och åkte mot Arlanda. När man nådde Mora insåg man att något var fel, oklart vad. För några år sedan var jag och kollegorna Pontus och Joel på en resa i Tyskland. Efter en natt i bil på autobahn kände vi oss lite sunkiga och funderade på hur vi skulle lösa detta. Vi var också osäkra på om vi skulle bo över i den sydtyska staden vi besökte, kanske kunde vi leta upp ett badhus? Vi hittade inget. Däremot hittade vi en gymnasieskola. I den miljön kunde vi sedan lätt orientera oss och hittade snart idrottshallens omklädningsrum och kunde göra morgontoalett.

Ibland brukar jag ge mina elever en berättelse att fundera över. Lite beroende på vad dom kommer fram till i sina reflektioner så avgör detta min utgångspunkt när jag sedan hjälper den enskilde eleven under resten av skolgången:

...och som alla vet är ursprunget till Gilbert och Sullivan ett café i Stora Tuna där en skapligt darrhänt kille som hette Ivan slog sig ihop med en som hette Gilbärt och startade verksamhet. Eftersom Ivan var så darrhänt fick han snabbt smeknamnet Sull-Ivan i det kärnfulla Tuna (sulla ska inte blandas ihop med den romerske generalen utan i sammanhanget uppfattas som dialektal benämning för att spilla). Stället gick i konkurs, självfallet. Grabbarna sålde allt och stack till USA och köpte gitarrer. Resten är historia.

Vänsterkrok, sämre än armkrok

2011-11-30T13:26:00.006+01:00

I går länkade jag till en artikel på Facebook. Det var FP:s ekonomiske talesperson Hamilton som i en slutreplik till företrädare för Vänsterpartiet menade att det partiet inte är solidariskt eftersom man inte vill hjälpa andra krisande länder i Europa. Genast fick jag ilskna kommentarer. Försökte vi omdefiniera begreppet solidaritet? Gick det ens att läsa vad Hamilton skrivit? Det är girigbukarna som stulit från folket som ska betala tillbaka, ingen annan.

Jag häpnar. Hur enögd får man vara? Den största klyscha som finns är att vänstern skulle ha ensamrätt på solidaritet, omtanke och empati. Hur kan man anklaga SD för att vara nazister eftersom man har sin grund i den rörelsen och samtidigt vara helt främmande för sin egen mörka historia? Visst, vi skrattar åt den moderata historieskrivningen. Men när vi ser hur vänstern och delar av socialdemokratin gjort upp med sitt förflutna, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Vi har förmodligen stor anledning att granska Bildts affärer i oljebolaget Lundin Oil. Låt oss vara glada för möjligheten att göra så, samtidigt som vi inte sett något större ifrågasättande av V-stödda S- regeringars kontakter med förtryckarregimer under hela efterkrigstiden. Inte renderar vänsterpartiet kommunisternas relation till Östtyskland, Sovjet och Rumänien några höjda ögonbryn. Frågar man företrädare för vänsterpartiet så kan idag, 2011, vissa företrädare inte svara ett högt, fritt och tydligt ”nej” på frågan om dom är kommunister.

Tänk om Åkesson ens för en sekund slirade på frågan om han är nazist. Tänk om han började lägga ut texten om att Hitler inte var en bra företrädare för nazismen och dylikt trams.

Planekonomin, och de system förknippade därmed, har haft sin chans. Det är väl ingen underdrift att påstå att det inte gick något vidare. Sannolikt håller den rena marknadsekonomin just nu på att, om inte försvinna, så omdefiniera sig själv. Valfrihet och fri konkurrens var en fin tanke, men tyvärr, mänskligheten var inte mogen. Hur går vi vidare? Ställer vi upp (social)liberalismen, värdekonservativa synsätt och socialismen mot varandra och granskar dessa mot ett historisk facit, vilken bild framtonar? Vågar vi titta?

Jag hörde en gång en äldre tysk dam berätta om sin barndom. Hennes pappa var aktiv nazist och krigsförbrytare under kriget. Hon hade starka minnen från när man kom och letade efter pappan för att ställa honom inför rätta, och så klart även från den efterföljande rättegången. Det var därför hon var liberal och positiv till EU. Jag brukar påminna mig om kvinnans berättelse när jag ibland tappar fokus i debatten. Just ja, det är därför jag är positiv till EU och negativ till SD eller Vänsterpartiet.

Vi måste sträva framåt och inte göra om historiska misstag. I det sammanhanget kan jag inte förstå varför vi inte ska stödja varandra inom EU. Det betyder inte att vi inte bryr oss om dom utanför Europa. Låt oss stärka samarbetet och förändra det som är dåligt. Ja, ni hör ju var det här landar. Det är i mitten vi har bäst möjligheter att uppnå nya mål – så långt bort från gamla unkna totalitära höger- och vänsterideologier som det bara är möjligt. Vi måste hur som helst ta hand om planeten och om dess innevånare. Nutida och framtida.

U 137

2011-11-28T11:26:00.000+01:00

Den 27 oktober 1981 upptäcktes den sovjetiska U-båten U 137 (eller egentligen S-363) uppe på ett grund vid Torumskär vid inloppet till Gåsefjärden strax utanför Karlskrona. Ryssarna hade manövrerat fel, sade de. Inte så många trodde på detta.

Vid tidpunkten för händelsen sågs grundstötningen som ett bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten. I dag går meningarna i sär. Vissa debattörer anser att kränkningen snarare berodde på inkompetens och undermålig teknisk utrustning, än en medveten aggression. Andra anser att kränkningen var medveten och ett led i en rad illegala aktiviteter mot Sverige. Det sistnämnda är en slutsats som stöds av senaste ubåtskommissionen.

I en intervju som gjordes 2006 med båtens politiske officer, Vasilij Besedin, framkommer en delvis ny bild. U-båten hade två fungerande navigationssystem, en mycket välutbildad besättning och befälhavaren Gusjtjin tillhörde en av de främsta i Sovjets flotta. Dessutom fanns stabschefen Josef Avsukjevitj ombord för att ge ”råd i farliga situationer”. Besedins förklaring till grundstötningen är att styrmannen gjorde fel i sina beräkningar och hamnade i ett helt annat område än vad man trodde. Besedin bekräftar även att man hade kärnvapen ombord och att man faktiskt var beredd att spränga ubåten vid en eventuell stormning.

Sverige lyckades genom både tur och skådespeleri hindra en sovjetisk fritagning av båten. Nära var det också att de sovjetiska sjömännen skjutit mot undersökande svenska soldater. Detta är en av få tillfällen i modern svensk historia när en svensk statsminister, Torbjörn Fälldin, fått avge en kärv order till försvarsmakten: "Håll gränsen". Den ordern kunde lett till krig. SvD hade en artikelserie i ämnet för ett tag sedan, om någon är intresserad.

Jag är pacifist. Men jag anser också att det är viktigt med ett internationellt samarbete och samsyn för att kunna vara trovärdig pacifist. Därför, bland annat, tror och hoppas jag på EU:s fortsatta levnad och utveckling.

Månbas Alpha

2011-11-25T13:20:00.001+01:00

Ovanpå Mc Donalds här i stan har det länge suttit en flera meter hög clown, uppblåsbar, och irriterat varenda människa som kommer till Falun den vägen. Jag tror den blivit lite omstridd, för det var ett tag sedan jag såg den. Max har fått bygga en orange självlysande Månbas Alpha-byggnad (kommer ni ihåg serien) vid stationen. En tysk skofirma har slagit upp gigantiska skyltfönster i regnbågens alla färger mot stora torget.

Man kan kanske se det som utveckling. Jag tycker det är vämjeligt.

Möjligen kommer clownen här i Falun undan eftersom hela området kring den är nybyggt. Om vi vill att det första nyanlända ska se när dom kommer hit är en Mc Donaldsclown så är det väl så. Men stationen har en tydlig prägel av sekelskiftet 18-1900. Och stora torget i Falun är ett av norra Europas bäst bevarade renässanstorg och har ett stort kulturhistoriskt värde. Åtminstone dessa miljöer borde vi vara rädda om.

Stadsbilden är viktig, den säger något om kommunen. Inte minst den historiska identiteten. Man bör därför skynda långsamt när man förändrar historiska miljöer i en stad. Den stora rivningshysterin av gamla delar av Stockholm, och i många andra städer, under 1960-talet beklagas numera av många. Vi borde ha lärt oss något, kan man tycka.

Nu senast har man lite ad hoc tagit en ny symbol för Falun. Lite yrvaket undrar en del vad som egentligen har hänt. Men någon från riksarkivet såg sig i alla fall tvungen att reagera. Alltid något. Symbolik är också något man bör handskas varligt med. Jag tycker hur som helst inte Falun ska symboliseras av hamburgare, clowner eller tyska skor.

En viktigare fråga är vad symbolen står för, vad som finns bakom den. Om vi lyckas locka hit människor som vill leva och bo är nog miljön viktig. Mer långsiktigt tänkande handlar om hur vi utformar vår medborgarservice, vård, skola och omsorg. Där har jag ett par idéer, vilket torde framgå av denna blogg. Även kultur och nöjen är viktiga faktorer.

_________

Det lackar mot jul.

Mina önskar sig en dörr som man sätter upp hemma hos sig och när man går igenom den hamnar man där man vill. I hennes fall i skolan eller Aqua Nova. Det skulle underlätta morgonrutinen, tycker hon. Louise vill ha en röd trähäst som är mätt, så mätt. Vi får väl se vad tomten kan åstadkomma.

Go Cart

2011-11-23T11:46:00.000+01:00

Jag har just haft medarbetarsamtal med min chef. Ett bra samtal, professionellt och relevant. Inte minst i offentlig sektor funkar inte alltid det där. Var är vi och vart är vi på väg? Det är inte bra för en organisation att ha missnöje bland personalen. Blir man sedd, hörd och upplever man att man får tycka till kring sitt arbete?

Det är skillnad på att ha inflytande och att få bestämma. Egentligen är det förra mer bekvämt på många sätt. Men det är viktigt att ha en känsla av sammanhang, att känna att man fyller en roll och att man betyder något. Dessa faktorer är avgörande för människors hälsa. Det har också visat sig att chefen, eller ledaren, är den främsta trivselfaktorn alternativt källa till missnöje bland personalen på olika arbetsplatser.

Personalkontoret i Falun har försökt beräkna vad missnöjd personal egentligen kostar. Säkert har fler instanser, inte minst inom den privata sektorn, också gjort så. Deras resultat visar att om en grupp på 3-4 personer ägnar en timme per dag åt att snacka skit, gnälla etc, kostar detta företaget 800 000 kr per år. Jag vet inte hur dom kommit fram till detta och man får minnas att statistik och siffror sätts alltid i ett sammanhang (i det här fallet arbetsgivarens). Men ändå, det ligger något i det. Hur kan skolan fortfarande existera, kan man då också lite syrligt fundera över.

Låt oss bowla! Eller åka Go cart! Team bilda. Sen är det lugnt. Undersökningar visar dock att sådana övningar inte hjälper ett dyft om man inte kopplar på syfte, medvetenhet och ett tydligt teoretiskt perspektiv kring vad vi vill uppnå för utveckling i just den här gruppen. Annars kan jag rekommendera bonden ute på Tunaslätten som upplät sin bondgård till herrar i kostym att team bilda på. Köra tunga maskiner fungerade kanske mer som terapi än temabildning, men ändå. Kul idé.

Själv känner jag mig i dag sedd, respekterad och lyssnad på. Med lätta steg går jag ut till eleverna.

Tomas Tranströmer

2011-11-21T14:05:00.002+01:00

"Inne i den väldiga romanska kyrkanträngdes turisterna i halvmörkret.Valv gapade bakom valv och ingen överblick.Några ljuslågor fladdrade.En ängel utan ansikte omfamnade migoch viskade genom hela kroppen:"Skäms inte för att du är människa, var stolt!Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."trängdes turisterna i halvmörkret.Valv gapade bakom valv och ingen överblick.Några ljuslågor fladdrade.En ängel utan ansikte omfamnade migoch viskade genom hela kroppen:"Skäms inte för att du är människa, var stolt!Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudandepiazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt och föstes ut på den solsjudandepiazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen "För levande och döda " (1989) Tomas Tranströmer (1989)

Carema "Care"

2011-11-18T13:24:00.002+01:00

Det är nu en hel del rabalder kring äldreomsorgen, den så kallade, och just nu är det företaget ”Carema Care” som i ett eller flera äldeboenden i Mälardalen gravt misskött sig. Det finns ingen som helst ursäkt för det dom gjort för en svag och utsatt grupp i samhället. Eftersom detta företag även är verksamt i Falun och mot bakgrund att vi i socialnämnden här i stan just föreslagit att ytterligare verksamheter ska läggas ut på entreprenad, och att jag försvarar detta, vill jag förekomma angrepp från vänsterhåll som med nödvändighet måste komma.

Det är bra att den här typen av misskötsel uppmärksammas. Men det är inte valfriheten eller effektiviseringen som princip som ska ifrågasättas. Det är aktören som gör fel eller lagen som reglerar ramverket, som i exemplet riskkapitalbolag i friskolevärlden, vi ska kritisera och utveckla. Ska vi ta Carmea Care som intäkt för att hela idén men privata aktörer i offentliga sektorn är fel måste vi löpa linan ut. Hur rätt är det i så fall med det statligt kontrollerade SJ? Eller Landstinget Dalarna? Eller Nordkorea? Den typen av resonemang håller inte.

Låt oss vara glada över att vi har möjligheten att ställa företag som missköter sig till svars och låt oss också göra det. Men låt oss inte glömma tiden när man inte kunde klaga på dålig service eller bemötande hos SJ, Apoteksbolaget eller påtala missförhållanden inom sjukvården. Och gjorde vi så var det ingen som lyssnade. Låt oss inte glömma ett land med ett av världens högsta skattetryck men med dålig effektivitet och lönsamhet och liten respekt för den lilla människan.

Lenita

2011-11-16T11:17:00.003+01:00

Vid ett tillfälle i somras när jag besökte Styrsö tog jag en promenad i enskildhet. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga där en gång morfars gamla båt ”Lenita” låg. Båtens namn är helt enkelt en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka med 3,5 hästar att ta sig ut och bada på öarna med. Jag tänkte nu inte så mycket mer på det, utan gick ut på bryggan.

När jag kommit till den plats där båten en gång legat fick jag en märklig upplevelse. Jag kunde identifiera varje sten. Varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av minnen samtidigt, det blev mer som en känsla än konkreta minnen. Jag blev lite sorgsen, av den tid som flytt och av de människor som jag inte längre träffar av olika anledningar. Jag blev lite drabbad av Heidenstam, kan man väl säga: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.

Sen det klart, måste man minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock framhäva att jag följer i släktens spår. Jag har varit till sjöss (arbetade på Café Sjödoppet på en av Styrsöbolagets båtar). Jag har varit bonde (rensade svinstallar i Uppsala åt en bonde) och jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jorå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

När jag som liten en gång spillde ut ett ut ett glas mjölk fick jag bannor av en tant. Jag försökte förklara för henne att jag hade så dumma händer. Hon ville inte lyssna. Något av den känslan, den frustrationen jag då kände, bär jag med mig in i min lärargärning. Det måste väl räknas för något.

I måndags gav sig monstret i tvättstugan till känna. En tant. Hon om in och började vråla åt mig. Det första jag såg var ett svalg. Typ Katla. När jag kom till sans förklarade jag för henne att visst förstod jag att det rent teorietiskt kan bli inbrott i cykelförrådet när jag passerar med min tvättkorg och inte stänger dörren efter mig, men jag håller det för ganska osannolikt. Då blev hon ännu argare. Varför även jag ilsknade till och meddelade att jag förbehåller mig rätten att inte bli tilltalad av främmande människor på detta vis, ens en på en måndagskväll. Ville hon mig något fick så vackert använda en hövlig ton. Sedan satte jag på mig hörlurarna. Hon stormade rasande i väg, och det lär bli efterräkningar.

I kväll får jag sjunga med Falu kammarkör.

Jag fyller 41 år i dag.

Längst nere till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan.

Carpe diem 2

2011-11-14T11:22:00.003+01:00

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme.

Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Detta är ett välkänt experiment som jag tycker är mycket intressant. Efter 3 minuters spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare. Efter 4 minuter får violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att
stanna. Efter ca 6 minuter lutar sig en yngre man mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare. Efter 10 min: stannar ett barn i 3-årsåldern, men modern drar honom vidare. Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar.

Efter 45 minuters oavbrutet spelande har endast sex personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt. Efter en timme slutar violinisten att spela och det blir tyst. Det blir ingen större uppmärksamhet, livet går vidare sin gilla gång.

Bakgrunden till detta är att violinisten heter Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Två dagar tidigare spelade han för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställde frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En tanke som slår mig är att om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument så undrar man ju hur mycket annan skönhet vi går miste om i den vardagliga tillvaron.

Sommaren 1991

2011-11-11T14:31:00.002+01:00

Under tidigt 1990-tal bodde mina föräldrar på Promenaden mitt i stan. Det var en bra och central adress, i synnerhet eftersom dom tillbringade hela sina semestrar på västkusten. Jag var nymuckad och sommarjobbade. Detta var också en av dom sista somrarna Falu Folkmusik Festival ägde rum på det småskaliga, okommersiella sätt som tilltalade målgruppen. Spelmännnen, alltså, inte bara allmänna langosätande festivalfyllon. Eftersom jag inte trakterar något instrument får jag tyvärr erkänna att jag nog mest lutande åt den senare kategorin. Men det var trevligt med folkfest, stånd och musik i Kristineparken, allt under den evigt vakande J-O Wallins ögon. Vad den mannen måste ha sett.

När jag tänker tillbaka till sommaren 1991, eller var det 92?, framstår den som omgiven av ett romantiskt skimmer lite á la sista natten med gänget. Efter den sommaren skingrades alla och även om jag träffar dom flesta då och då så sker det inte samtidigt och på samma sätt som då.

Jag och Tage gjorde en rapp under folkmusikfestivalen. Tage hade en trummaskin, jag var med och skrev texten. Vi tog en lång skarvsladd från jumpahallen och kopplade in oss bland dragspel och fioler. Det var nåt om den amerikanske presidenten Reagan. ”His wife told him to stay in sight but Ronald run away with a tourist flight”. Typ. Vid hade en street-dance också. Det var Stage som rullade runt i ett dammoln i gruset.

Senare den veckan drack Daniel ett flak folköl och hans mamma undrade om det verkligen var nyttigt. Tillsammans med Dante utförde han också ett av de trick som har grundlurat mig mest, genom tiderna. Bredvid mina föräldrars hus genomfördes en renovering, bland annat av vitvaror. Oskyldigt frågade Daniel och Dante om dom fick låna nyckeln hem för dom ville låna toaletten. Jag ägnade dom ett förstrött intresse och lät dom låna nyckeln förstås.

När jag 06.00 nästa morgon något baktung ska ta mig upp till arbetet så står det en toalettstol på mina föräldrars persiska matta i ett av rummen. Jag står säkert i tio minuter och försöker förstå vad det är jag ser. Ögonen måste lura mig. Sedan går jag och kontrollerar våra andra badrum. Jodå, dom har sina toalettstolar kvar. Jag kom försent till arbetet. Jag funderade och tjatade på mina vänner. HUR kunde detta gått till?! Till sist berättade dom vilket var en enorm lättnad.

Det var en bra sommar, det där. Inte bara för att jag bjöd Gry Forsell på en Lapinkulta, vilket väl torde framgå ovan.

Utan att passera Gå

2011-11-09T14:08:00.000+01:00

Någon gång kommer någon att skriva en bok eller producera en film om omständigheterna kring mordet på Linda Chen. Den person som åtalades och friades, Mats Alm, berättade en fullständigt osannolik historia om hur han kidnappats och en massa annat. Men tänk om den är sann, hans historia. Antagligen inte, men tänk om?

Vi sätter allt fler människor i fängelse runt om i världen. Många tycker att det är bra. Har man gjort fel ska man straffas, inget pjosk och daltande med kriminella. Det må så vara. Men det är också på det viset, som jag tror Dostojevskij uttryckte det, att graden av demokrati i ett samhälle går att mäta i dess fängelser.

Antalet fångar ökar. Andelen missbrukare, psykiskt sjuka och människor med intellektuella handikapp eller funktionshinder är skyhöga i fängelser jämförelsevis. Många forskare och undersökningar världen över ställer sig tveksamma till fängelsestraffets, eller dödsstraffets, verkningsgrad. Det hjälper inte.

Dessutom kostar det samhället mycket. Stora resurser av välfärden går till olika former av kriminalvård. I Kalifornien byggde man under perioden 1984-1998 tjugotvå nya fängelser men endast två skolor, läste jag någonstans. Det verkar ju lite bakvänt.

Visst, gärna en effektivare rättsapparat och fler poliser. Men kanske kan man tänka ännu vidare, längre och bättre? För nog måste vi kunna tänka ut bättre sätt att skydda medborgarna och förebygga brott mer långsiktigt än att som enda alternativ låsa in folk och kasta bort nyckeln? Eller släpa ut dom på galgbacken och göra processen kort?

För tänk OM Mats Alm är oskyldig?

Kuriren i dag, 8/11

2011-11-08T10:05:00.001+01:00

Jag har skickat följande debattinlägg till FK, återstår att se om det kommer in.

-----------------

Falun och våldet

Igår hade jag privilegiet att lyssna på enhetschef Göran Rosenströms föredrag ”Våld i nära relationer”. Lyfter man fram antalet offer (som är svårt att uppskatta med tanke på mörkertalet), vilket till största delen är kvinnor och barn, och ställer mot de internationella, nationella, regionala och lokala mål som finns, nämligen att detta våld måste upphöra, så ser man att vi i Falun har mycket att göra i denna fråga.

Man kan kategorisera våldet som ett allvarligt folkhälsoproblem. Och precis som vid andra allvarliga samhällsproblem måste vi angripa problemet utifrån ett brett perspektiv. Vi måste arbeta förebyggande. Jag vet att det finns många i Falun som på olika sätt arbetar med jämställdhet och med brottsoffer. Det finns i Falun-Borlänge bland annat brottsofferjour, kvinnojour (under uppbyggnad här i stan), jour för män som slår.

Visst finns det politiker och tjänstemän som bryr sig och är engagerade. Göran Rosenström på socialtjänsten. I skolan finns genuspedagog Tina Jensen, alltså EN person för hela kommunens skolor. Jag vet att vi i Folkpartiet tar frågan på allvar men vi är ett litet parti. Jag vet att socialnämndens ordförande Renée Andersson (S) och vise ordförande Lilian Eriksson (M ) tar frågan på allvar. Men hur är det med övriga ledande representanter i dessa partier och övriga partier?

Jag har tidigare här på debattsidan förespråkat att Falu kommun ska profilera sig som en jämställd kommun. En kommun som aktivt arbetar emot olika former av våld i nära relationer. Det är dags att ta nästa steg. För att arbeta förbyggande krävs en tydlig politisk styrning. Vi politiker måste ta det ansvaret och ge direktiv till tjänstemännen. Det krävs också att vi tillsätter resurser för att samordna det goda arbete som redan görs samt att koordinera sjukvård, olika sociala insatser och inte minst skola.

Jag arbetar själv inom skolan och det finns ingen politisk styrning som menar att det inom ramen för ökad måluppfyllelse ligger att utbilda personal i dessa frågor. Det krävs kunskap för att kunna träna små och stora att se alternativ till våld, respekt för omgivningen och att ta sitt eget ansvar för vem man är och vad man gör. Låt oss inte längre skära ner och effektivisera för sakens egen skull – låt oss bygga en skola som har möjlighet att hjälpa till att forma medborgare för ett bättre samhälle. Om vi för ett ögonblick bortser från allt mänskligt lidande vi hindrar så garanterar jag att vi dessutom sparar skattepengar i det längre perspektivet.

Valfrihet

2011-11-04T13:48:00.005+01:00

Det har kommit ett stort paket från nån jävla kundtjänst. Utkvitterat och hemburet konstateras det att jag inte ska ha paketet. Efter sju sorger lyckas jag komma fram till kundtjänsten via telefon och får beskedet att jag ska trava ner med det igen. Men posten vill inte ha det, för det är konkurrerande Schenker som kört ut det. Och på uthämtningsstället vill man inte ha det för man måste ha en särskild påse att skicka tillbaka grejer i, annars kostar det klöver ujujujuj. Men han kommer ju en gång om dagen, Schenkerkillen. Visserligen, men hur menar jag att det hör hit? Det hela går för övrigt utmärkt att lösa på internet. Jovisst. Och det går, teoretiskt sett, att laga punka med hjälp av en instruktionsbok på tyska. Ha! Som om jag inte känner igen en dimmridå när jag ser en.

Valfrihet och fri konkurrens är värdelöst. För helvete, vad jag saknar gamla gråa sossesverige från förr. Höga skatter, ingen kvalitet på nåt, variation och valfrihet var ord helt utanför pamfletten. Ska man handla går man på coop. Åker man bil så gör man det i en Drabant. Vinotinto, Ettan, sura tjänstemän och bruna kostymer. Allt kallades offentliga sektorn och privat företagande var Pelle på hörnet som lagade bilar. Svart, men säg inget. Tjänstesektor, service och kund var ord som fungerade lika bra i Sverige som i Uganda eller Brasilien.

På den tiden var det i alla fall lite roligt att vara liberal, man framstod som något av en clownfisk i ett i övrigt svart akvarium. Eller som en burka i Frankrike.

Nä, nu ska jag gå och leta efter en äggmacka av rågsikt till oigenkänlighet insnurrad i cellofan. Har dom inte en sån blir jag våldsam à la folkhem.

Respekt, dude!

2011-11-03T11:19:00.000+01:00

Det sägs att skillnaden mellan en chef och en ledare är att den första måste man följa och den senare vill man följa. Det kanske är att förenkla, för hur var det med Hitler? Framröstad i fria val, och allt.

Jag har märkt att oppositionen i stor utsträckning riktar sitt missnöje mot framförallt en person: Jan Björklund. Nu är inte jag som bekant heller någon stor beundrare och jag har tidigare redogjort varför jag hellre ser Birgitta Ohlsson på partiledarposten. Men medan jag själv, tycker jag, är nyanserad i min kritik går vänstern till direkta personangrepp.

Det är lite märkligt att Fp-ledaren är en sådan paria när det är Fredrik Reinfeldt som styr landet. Eller när ett parti som KD finns. Eller att man anser att Juholt är utsatt för en smutsig förtalskampanj, han. Lien slår lite ohämmat därvidlag, kan man tycka. Men detta är inget nytt, både Palme och Bildt får, och har fått, smaka på bittra personangrepp.

Men hur uppnår man en verklig respekt, egentligen?

Jag kommer att tänka på en gammal släkthistoria. Någon i släkten fick en gång tillfälle att vid förra seklets början träffa och prata lite med självaste landshövdingen. Det var så stort för honom att han under resten av sin levnad i officiella sammanhang alltid avslutade saker han sa med orden: ”...och då sa Landshövdingen till mig att det är riktigt som herr Adolphson säger, herr Adolphson har alldeles rätt.”. Jag använde nyligen den frasen i mitt påstående att Björklund skulle ha sagt så till mig i fredags för att illustrera att han vid flera tillfällen hänvisade till något jag sagt.

Jag minns när jag som nyinskriven Uppsalastudent hade besök av salig mor. Hon var mycket stolt för jag var den ende i släkten, på både hennes och pappas sida, som studerat i stan. (Jag är fortfarande den ende som har examen därifrån, sorry sis!). Jag tog med mamma till café Alma i universitetshusets källare där studenter och lärare vid akademin ofta fikar. Som av en händelse satt ”min” professor där, Stellan Dahlgren, en gentleman av den gamla sort vilken i dag inte återfinns på Historicum enligt min uppfattning. Jag minns blicken av ohöljd beundran och respekt hon gav honom när hon mycket underdånigt hälsade på professorn. För henne var han en lärdomsgigant, en samhällsbärare, en man inte fick besvära hur som helst. Vilket hon också strängt påtalade efteråt.

Förra veckan stod två elever och muckade med varandra. Smockan hängde lös. ”Vet du vad jag kan göra med dig, mannen!?” ”Att du inte skäms, mannen – jag är sexton år!!” och så vidare. Tur att grälet snabbt kunde desarmeras efter utryckning från kollegorna i Hasses Hörna, annars veta man inte hur det slutat. Arbetsrummet är förövrigt döpt efter superadjunkten Hans Frödin, numera pensionerad. Det är respekt, det.

Kanske har Solkungen, Ludvig XIV, ändå kommit längst, världshistoriens övriga diktatorer till trots. Under en gudstjänst berättas det att prästen i predikan menade att ”en dag ska vi alla dö”. Efter en lätt harkling och höjt ögonbryn från monarken fick gudsmannen korrigera sig till att ”vi ska nästan alla en gång dö”.

Jag kanske är naiv, men jag tror demokratin tjänar på respekt och en hövlig ton. Men vad vet en lätt (?) överviktig, medelålders läroverksadjunkt från en mellansvensk småstad egentligen?

Sir Brian, del 2

2011-11-01T09:23:00.000+01:00

I slutet av 2009 diskuterade jag min faiblesse för riddaren sir Brian i filmen/boken Ivanhoe. Som framgår av länken startade jag även en facebookgrupp. En tjej, som startat en om fjanten Ivanhoe, tog det hela på allvar och viss strid utbröt. En del barn av min generation är verkligen förtjusta i filmatiseringen av Ivanhoe med Anthony Andrews från 1982.

Men det finns fler nördar där ute! Häromdagen trillade följande mail ner i min inkorg, med vars avsändare jag nu för en livlig diskussion. Livet har sina ups and downs, det är helt klart.

Dear Mr. Adolphson,

With great interest I read about your facebook-group concerning Sir Brian. I am myself not a member of facebook, so I contact you this way.

Some years ago I wrote a novel about Sir Brian (his career before the advents described in "Ivanhoe"), because I am really fascinated by his character. I published only a little private edition.

Naturally I know all films and series. I am impressed by the fact that the 1982-version of Ivanhoe is shown in Sweden every new years day. How to explain this popularity ? (Ivanhoe is no Swedish theme, Walter Scott no Swedish author...). Perhaps you can explain this? I would really like to know.

If I understood right, your facebook-group discusses mainly about the film. Certainly you know Jan Guillous story about the templar knight Arn - and it is interesting that there are several allusions to Scotts Bois-Guilbert.

So it seems that Sir Brian enjoys some popularity in your country.

For the moment I am occupied with Sir Brians "afterlife" in literature, arts and music. Very thrilling! Perhaps we can get into touch?

Best wishes!

Sabine Lippert

Frågan till Jan

2011-10-31T10:53:00.001+01:00

Jag fick tillfälle att ställa en fråga till Jan Björklund i fredags kväll. Den löd så här:

Mitt första politiska minne är från valsegern 1976. Då tågade den socialdemokratiska delen av släkten ner till mormor och morfar, som var Ohlinare, ställde sig utanför deras grind, hytte med nävarna och vrålade: ”Det är ert fel!!”. Morfar log och konstaterade lugnt att ”nu går vi mot ljusare tider”. Därför blev jag väldigt glad att höra utbildningsministern nämna Bertil Ohlin och socialliberalism. Jag skulle vilja koppla det till resonemanget kring skattesänkningar, där jag menar att partiets hållning ligger till höger om Moderaterna, och därmed ganska långt i från socialliberalismen. Skulle utbildningsministern vilja kommentera det ytterligare något?

Frågan väckte inget ont blod. Däremot återkom han till min fråga i flera andra anföranden liksom en del andra, exempelvis Bo Brännström (förbundsordförande och mycket tydlig socialliberal) under kvällen. Svaren, alltså komna från olika personer och inte bara partiledaren, kan sammanfattas så här.

Det är en riktig tanke att skattesänkningspolitiken ligger till höger om Moderaterna i vissa delar. Möjligen kan man dock nuförtiden ifrågasätta vänster/höger-skalan. Moderaterna ägnar sig nu mest åt att förvalta sin politik och har inte mycket visioner för framtiden. Dom ser sig som det enda maktbärande alternativet och går därmed i socialdemokraternas gamla fälla. Dom blir makten personifierad. Dom följer med opinionen som en vindflöjel och det finns stora faror i detta.

Men att sänka vissa skatter är en principfråga för att behålla företag och arbetstillfällen inom landets gränser. Folkpartiet vill sänka värnskatten eftersom man ser dem som en omoralisk skatt på jobb, utbildning och ansträngning. Förmögenhetsskatten, som de röda lovat återinföra vid en valvinst, är en skatt som ger ca fem miljarder i intäkter till staten, alltså väldigt lite i sammanhangen, medan massor av hundratals miljarder jagas ut ur landet genom denna skatt. Och därmed arbetstillfällen. Och därmed skatteintäkter. IKEA är numera ett holländskt företag, är dom onda för det?

-----------------

Jag tror på marknadsekonomi. Den har liksom vunnit över alternativet många gånger om. Däremot måste den ha hjälp av staten ibland. Tex inom skola,vård och omsorg. Alltså tycker jag att Alliansens politik ger många mer i plånboken men dom i marginalen får det tuffare även om dom blir färre. Och därför tycker jag fortfarande att denna politik är felaktig, det är inte bättre att många har det halvdåligt än att få har det riktigt dåligt.

Här vill jag se en satsning av oss inom Folkpartiet. Vi har redan börjat i våra förslag i förändringar i den omtvistade försäkringsfrågan, där Moderaterna är tysta och dom rödgröna inte har mycket att komma med. Och här har vi något att lära av Miljöpartiet: en grön skatteväxling måste till, där vi beskattar miljöskadliga företeelser, som exempelvis bränslen, högre och arbete lägre.

Lägger man ihop detta med mina övriga upplevelser (se förra inlägget) denna helg kan man summera det enligt Bosse Brännström: Vi socialliberaler är besjälade med att bekämpa fattigdom. Vänstern är besjälad med att bekämpa rikedom.

Från LSS till kommunism, en studie i...?

2011-10-28T13:50:00.002+02:00

Socialnämnden har beslutat att rekommendera kommunfullmäktige att lägga ut den kommunala resursen personlig assistans på entreprenad. Borgerligheten är för, MP yrkar på återremiss, S är delat och V emot. Nämndens ordförande är trött på att ständigt få skäll för att vi inte håller budget. Hon tog då det djärva greppet att gå ihop med oss i oppositionen och att få med sig ”sina” sossar i nämnden. Det räcker för majoritet hos oss, återstår att se vad fullmäktige tycker.

Detta har utlöst en intern strid inom S där andra sossar försöker påverka ordföranden och dom andra från partiet i nämnden att ändra sig. Men dom står fast. Jag tycker det visar på mod och övertygelse. Vi litar på tjänstemännen. Mina argument för förslaget går ut på att den tjänsteman som tagit fram underlaget gjort ett gediget jobb och dessutom är sakkunnig på området. Hon stöds även av socialchefen. Förslaget visar på en besparing om 21 miljoner kronor. Vi har 12 övertalig personal som kan erbjudas jobb inom privat sektor, annars riskerar dom uppsägning. Läs gärna mer här.

I den här debatten gick skolnämndens ordförande ut (V) och kritiserade förslaget. Jag försvarade det eftersom jag var med vid sammanträdet, till skillnad från honom. Detta utlöste via dom sociala medierna en skoningslös debatt där jag fick på pälsen som vidrig borgare som säljer ut landet som arbetarna byggt upp. Några citat från den diskussionen:

...men jag tänker in i det sista bekämpa den oseriösa och omänskliga högerpolitiken som både ditt parti och alla andra högerpartier står för!

...Kom ihåg vilka det var som ville (och fortfarande vill) slakta den organisation som du jobbar för också.

Sedan begick jag möjligen ett misstag. Helt utan baktankar frågade jag honom om han var kommunist. Jag ville verkligen veta det eftersom det kunde förklara hans inställning i diskussionen kring LSS. Men visst, det hade egentligen inte med saken att göra.

Svaret: Inte för att jag ens behöver svara på den löjliga frågan, men jag... tänker besvara den som jag alltid gör... Kalla mig för vad som helst för jag är en stolt Vänsterpartist som tänker fortsätta kämpa för att ta tillbaka det Sverige som ni håller på att krossa i bitar. Kalla mig för vad som helst, men jag kommer alltid att bekämpa överklassen och de partier som ser till att överklassen blir allt rikare. Kalla mig för vad du vill men jag kommer alltid att fortsätta kämpa för solidaritet och människovärde! Som sagt.. kalla mig för vad du vill.. Att du försöker använda K-ordet för att skrämma folk som läser min facebook är typiskt borgare.. inget oväntat..

Jag försökte nyansera det hela och bad honom svara Ja eller Nej på frågan, eftersom jag tycker att folkvalda bör svara på frågor. Och ok, jag tyckte i ärlighetens namn det var lite kul att se honom sprattla kring frågan också.

Svaret: om du inte förstod det jag och Coni skrev så finns det inget mer jag kan tillägga.. Hursomhelst.. Va inte arg över att jag (dvs den röda extremisten Riazat) har stort stöd här i Falun.. För att om du ska vara arg pga det så kommer d...in ilska förvandlas till nåt hemskt till nästa val då både V och jag kommer att ha ännu mera stöd här i Falun.. Folk ser ju trots allt att vi t.ex inte vill krossa skolan som de borgerliga osv. Fortsätt vara aktiv inom socialnämnden, för det verkar ju som att ni med hjälp av S kommer kunna privatisera halva Falun (vilket kan anses som en framgång för er då ni är ute efter att lägga ut hela Sverige på entreprenad!!)

Sedan gick det ett tag och så skrev jag i min egen FB-uppdatering:

...frågade idag skolnämndens ordförande om han betraktar sig som kommunist. Det visade sig dumt gjort, jag fick mig berövad både heder och ära som vidrig borgare som säljer ut det land arbetarna byggt upp. Nåja, i morgon ska jag träffa Björklund. Vilken idiotfråga ska jag ställa till honom?

Åter ett försök att vara lite festlig. Detta är min förbannelse, att skämta om allt hela tiden.

Svaret: Jag såg att du var väldigt snabb med att leka offer genom att skriva om skolnämndens ordförande som har kallat dig för massa dåliga saker bara för att du frågade om han var kommunist (och du lär väl skriva nåt på din blogg om mig o...ckså om du inte redan har gjort det).. Riktigt larvigt.. Jag trodde att jag skrev som en vänsterpartist och du som en folkpartist.. inte att jag skrev som skolnämndens ordf och du som lärare..?? Trodde dessutom att man kunde föra vettiga diskussioner med dig men tydligen inte... Jag föredrar att ha fb-vänner som inte gör allt de kan för att sprida rykten om en bara för att de inte håller med en politiskt. Du har gått alldeles för långt nu och sjunkit väldigt lågt och därför tar jag bort dig som vän på fb. Fortsätt att kämpa för det du tycker är viktigt så ska jag göra detsamma!

Det rullade på ett tag och det var en hel del andra involverade. Jag fick en del spö. Sedan påtalade han själv problemet med att jag är lärare och han skolnämndens ordförande. Jag uttalade mig nu enbart som folkpartist kring ett beslut jag stöder. Kanske var det dumt att fråga om det där med kommunismen, men i min värld är den frågan lätt att svara på. Jag fattar fortfarande inte varför det var så farligt. Det hela känns dock obehagligt på något obestämbart vis. Kan inte allt diskuteras? Och nog kan man väl ha en hyfsad ton i debatten?

Nu är jag på jobbet efter att ha haft den dusten med min organisations högste politiske företrädare. Hur känns det? Så där. Men jag har fått en del uppmuntrande ord också eftersom debatten utspelade i offentligheten, vilket alltid känns skönt. Att få bekräftat att man inte är ensam om sina tankar, alltså. Men jag tror inte det blir någon satsning inom kommunalpolitiken för min del. Det är för..ja..nåt är det, i alla fall.

Svininfluensan

2011-10-26T10:53:00.001+02:00

Så kommer influensan igen. Detta är mitt ständigt dåliga samvete. Normalt sett köper jag inte olika konspirationsteorier. Men när det gäller svininfluensan, den så kallade, kanske det ligger något i dessa. Nu tror jag inte att myndigheter och andra försöker lura oss medvetet och jag tror heller inte att det är någon mer illasinnad profitör, mer jävlig än alla andra som framställer olika varor och produkter, som ligger bakom. Däremot tror jag Sverige fick panik och genomförde massvaccination utan att ha ordentligt på fötterna. Och detta hade kunnat få oerhörda konsekvenser. Det har det redan fått för några enskilda.

Vad ligger bakom den här typen av panikåtgärder, kan man fråga sig. Från myndigheternas sida var budskapet klart: befolkningen skall vaccineras! Även från sjukvården tyckte man detta. Det klart, att man som sjukvårdspersonal historiskt kan hänvisa till hur mycket gott olka typer av vaccin åstadkommit, hur många liv som räddats. Jag frågade själv olika representanter och fick tydligt besked: man bör vaccinera sig, om inte annat av solidariska skäl.

Jag tänkte ju på mina barn, förstås. Mina flickor var 1 och 3 år, alltså i den förhöjda riskgruppen. Runt om i landet började en och annan avlida i följderna av influensan. Och så travade hela familjen i väg för att vaccinera sig. Som skolpersonal var jag dessutom prioriterad.

Nu hör man om ett snabbframtaget vaccin med dålig riskbedömning och ingen utredning av bieffekter. Bland annat har flera drabbats av narkolepsi, en sorts kronisk hjärnsjukdom som medför att man oförklarligt faller i sömn när som helst. Det är allvarligt och illa. Vi får väl se om fler bieffekter uppkommer. Som matrix-influerad konspirationsteorietiker kan man säkert tänka sig flera förklaringar till att myndigheterna vill spruta in saker i din kropp.

Som jag ser det har samhällstryggheten fått sig en rejäl törn. Man litar mindre och mindre på myndigheterna vilket förstås är allvarligt på sikt. Och så jag själv – vad har jag utsatt mina barn för!? Men om jag inte vaccinerat dom, och någon av dom gått under i sviterna av svininfluensan, hur hade jag känt mig då? Frågorna och känslorna är många, svaren få. I dag skriver SvD en intressant artikel i ämnet.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svinen-gloms-i-kamp-mot-virus_6580765.svd

Skönheten och odjuret

2011-10-24T11:25:00.003+02:00

I dag på nyheterna sas det att ungefär 2200 filippinska kvinnor kommer till Sverige varje år. Dom följer med en man dom inte levt ihop med tidigare och hoppas på ett bättre liv. En del av dom relationerna bygger på äkta kärlek, men inte alla. Problemet med kränkta och misshandlade kvinnor i den här gruppen är så stort så att den filippinska ambassaden öppnat en jourtelefon för dessa. Det är en stor grupp, men självfallet kommer det årligen kvinnor från hela världen till Sverige. Många misshandlas och utnyttjas. Att ambassaden gör på det här sättet visar att vi i Sverige inte klarar att hand om dessa kvinnor.

Är detta ett jämställdhetsproblem? Eller ett mansproblem? Eller är det kanske inget problem alls? Vi som har så bra lagstiftning mot sexuella övergrepp i det här landet och vår representationen mellan kvinnor och män är tillräckligt bra så vi inte kan tillåta oss kvotering med hänvisning till duglighet och integritet. Det kanske är bra.

Är det ett särdrag i industrialiserade länder att ha den här typen av problem? Och varför vågar vi inte lyfta dom ordentligt och erkänna hur det ser ut? Jag har fått många gliringar och syrliga kommentarer när jag på olika sätt försöker diskutera problemet. I många andra sammanhang talar man om tendens och mönster. Varför inte inom detta område?

Vi kan begränsa oss till Sverige, även om jag gärna vidgar diskussionen. Och då påstår jag att att det i över 90 % av fallen, än mer i bland, är svenska män som behandlar kvinnor illa. Det är så utbrett att man i andra sammanhang skulle betrakta det som ett folkhälsoproblem. Jag upprörs över att vi inte närmar oss problemet tillräckligt stort, vitt och brett. Hur stor är chansen att, om någon mina döttrar vill leva med en man, dom träffar en som gör dom illa?

Och så till sist: Sverigedemokraterna, exakt hur tänker ni hjälpa kvinnorna på plats i Filippinerna när svenska män åker dit för att hämta hem en kvinna? SD och jämställdhetsfrågor går inte hand i hand.

Kritik, eller att sälja sin själ (eller chans)?

2011-10-20T11:54:00.002+02:00

Det finns mycket tankar som stör mig kring det här med att engagera sig i ett politiskt parti. Jag har gjort det för att jag är intresserad och för att demokratin bygger på att man gör så. Annars riskerar man att lämna över samhällsbygget till idioter.

Dock har jag delvis lite problem med mitt eget parti. Jag har visserligen större problem med alla andra partier, men det är inom mitt eget jag vill åstadkomma en förändring. Jag har här nedan samlat kritik som påverkar mig i min syn på vad socialliberalism innebär. Utifrån detta formar jag mycket av min politiska uppfattning. Detta är viktigt att komma tillrätta med för mig när jag nu ska försöka bli invald i Sveriges Riksdag. Jag börjar med ett citat av Mill:

Om en person besitter ett rimligt mått sunt förnuft och erfarenhet, är hans väg att utforma sin existens den bästa, inte för att den är bäst i sig, utan för att den är hans egen.

John Stuart Mill, en av socialliberalismens grundare.

Allmänt anser jag att staten inte ska styra den enskildes liv allt för mycket. Vissa saker måste vi dock ta ett gemensamt ansvar för, nämligen skola, vård och omsorg. Vad gäller vård och omsorg tycker jag att den privata näringen absolut kan helt eller delvis tillhandahålla detta så länge staten står som garant med ett tydligt ramverk. I skolan tycker jag inte det och hänvisar till artikeln nedan.

Fedrik Holmgren, skrev följande tänkvärda i en diskussion härförleden, delvis speglar det mina känslor, men jag skulle aldrig gå med i "Bards parti".

Jag funderar på att gå ur fp nu. Partiet är varken socialt eller liberalt längre. När det gäller arbetsmarknad och skatter har man ställt sig längst ut till höger, krig mot LO och en skattepolitik fokuserad på att ge mer till de som har mest. Och när det gäller integritet, narkotika, dödshjälp, religion och sexarbetare så är fp ett konservativt parti. Fp förtjänar bara att kallas liberalt i den ekonomiska politiken, och då är det höger/nyliberalism som gäller, inte socialliberalism. Björklund kommer tvinga oss social/vänsterliberaler bort från fp, det blir mp, Bards parti eller s om det ska vara så här.

En av mina favoriter, Lars Demian, lyckas i låten "Den lille liberalen" (som inte finns på you tube eller Spotify, men det går att googla på texten) också fånga något av det jag har emot ett allt för marknadsorienterat samhälle.

Apropå Björklunds politik och hållning i skolfrågan har jag två tämligen kritiska artiklar:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/for-friskolan--ur-tiden

http://www.fokus.se/2011/10/bjorklunds-osynliga-kris/

Och så, förstås, Dorsins briljanta parodi.

I skyttegraven

2011-10-19T12:19:00.004+02:00

En gång i Uppsala skulle några killar, däribland jag, ordna någon festlighet att ingå i en större festlighet. Med aktuell terminologi skulle man kunna kalla det hela för ett kringarrangemang. Medan två av mina tvåmeterskompisar bar tunga grejer så gick jag bredvid och underhöll. Det vill säga, pratade mycket. Till sist tröttande den ene av dom och menade att det alltid var på det viset att så fort något skulle bäras blev jag alltid den utan börda. ”Dig skulle jag aldrig vilja ha med mig i en skyttegrav”, löd hans slutgiltiga omdöme. Needless to say, är han officer i reserven.

Nu är personen som sa det här, Johan Lagerlöf, en nära vän så vi kan tillåta oss den här typen av slängda käftar utan ont blod. Det är ändå kärlek. Dock är detta i grunden en intressant frågeställning. Vilken sorts människa vill man ha med sig i en skyttegrav, egentligen? Dom flesta kanske vill ha med sig en stadig Rambo-typ som kastar några handgranater och därmed räddar dom ur knipan. Sen biter den tyste hjälten ihop och bär en massa jättetunga grejer vidare till nästa skyttegrav.

Jag är en usel soldat. Det har jag redan redogjort för. Mitt föredöme i krig är i stället Guido i filmen ”Livet är underbart”. Jag tror att man i en skyttegrav även har nytta av någon som skrattar åt eländet, och i stället för en handgranat halar fram pluntan, bjuder sin sista skvätt och sjunger en sång. En annan av mina vänner, eller rätt många av dom egentligen (vid tillfällen även båda dessa duktiga tvåmetersvänner), Jobs Karl Larsson delar den mentaliteten.

Dom gånger jag eventuellt skulle kunna ägna mig åt våld, eller hot därom, så är det lite mer i stil med min yngsta dotter Louise: ”Passa dig så jag inte biter dig i blöjan!”. Lite boomerangeffekt på det hotet, på nåt sätt. Nåja, livet är skämt, så varför inte skratta åt det?

Semmelweiz

2011-10-17T13:25:00.002+02:00

En doktor i Wien, Ignaz Semmelweiz, upptäckte 1847 att så kallad barnsängsfeber var smittsamt och att man kunde begränsa smittan om behandlande läkare tvättade händerna innan han förlöste en kvinna. Man kan kalla detta för den moderna upptäckten av hygienens betydelse. Visserligen var både antikens greker och romare duktiga på att förstå vikten av renhet och vattens betydelse därvidlag, men mycket vatten hade flutit under broarna innan Semmelweiz gjorde sin upptäckt.

Tyvärr visade det sig svårt att få gehör för denna tills synes enkla men livsviktiga upptäckt. Semmelweiz betraktades som en fullständig fullblodsidiot och drevs till avsked från sin tjänst. Han drabbades av sjukdom och begick slutligen självmord. Trots att han kunde påvisa en kraftig reducering av antalet döda på flera sjukhus fortsatte hans skeptiker, främst i Wien, att vara fientligt inställda till honom och hans idéer. Detta kostade tusentals unga mödrar deras liv. När andra forskare, bland annat den världsberömde Pasteur, kunde påvisa bakteriernas betydelse vid sjukdom, fick Semmelweiz till slut upprättelse. Det var så dags.

Jag gillar Semmelweiz bland annat för att han var aktiv liberal. Han ifrågasatte etablissemanget och kom med nya tankar. Men det finns också en annan sensmoral. Oavsett om det gäller vetenskap, religion eller politik kan man konstatera att etablerade auktoriteter ofta är ovilliga att acceptera, eller påvisar ett direkt motstånd mot, framsteg. Exemplen finns överallt genom historien.

Det tycks vara en mänsklig naturlag att hålla fast vid det etablerade, det invanda. Övertygelsen att det redan kända alltid övertrumfar nya idéer. Det svåra är inte att komma på det briljanta eller självklara utan att övertyga omgivningen om detta. Och så till sist blir man utstött eller bitter. Eller ännu värre, som i Semmelweis fall.

Jag tror att ett liberalt samhälle, där staten tar ansvar för vård, utbildning och omsorg, men i övrigt låter individen ta ett stort ansvar för sig själv och andra, är bäst lämpat att komma tillrätta med den här typen av problem.

Till partikamraterna

2011-10-14T11:35:00.004+02:00

Öppet brev till alla aktiva Folkpartister.

Hej på er!

Vi är mitt inne i det längsta borgerliga maktinnehavet i modern tid, och en hel del profiler från vårt parti återfinns i regeringen. Allt borde vara således vara frid och fröjd. Men jag är orolig.

Sedan marxismens död finns det bara en herre på täppan. Marknadsekonomin är den enda allenarådande sanningen, jakten på ekonomisk tillväxt genomsyrar samhället och den tro som griper om kring sig innebär att tillväxt bara kan ske i avregleringens och individualiseringens namn. Konsumtion, tillväxt och framåtanda. Rationaliseringar och effektiviseringar, alla måste hålla budget. För tänk om vi får nolltillväxt nästa år? Men vi ser nu i den ekonomiska krisens fotspår hur känsligt detta tankesätt är.

Sedan en längre tid tillbaka blåser nyliberala högervindar över västvärlden. Moderaterna når i Sverige historiska 30% av rösterna. Folkpartiet, å andra sidan, krymper tillsammans med dom andra borgerliga partierna. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Miljöpartiet har slutat vara ett orealistiskt flum-parti, man har fångat upp dom nyliberala strömningarna och flirtar nu ogenerat med Moderaterna och utmanar Centerpartiet. Vänstern är bitter, världsfrånvänd och splittrad. Socialdemokratin ett moras.

Så allt borde alltså, ur ett Folkpartiperspektiv, vara bra.

Men det är det inte. Realpolitik och maktinnehav i all ära, jag saknar ett tydligt ideologiskt perspektiv. Det modereta Sverige känns kallt och hårt. Svaret är dock inte ett ännu kallare och mer totalitärt vänster-Sverige.

Jag är inte moderat. Jag är socialliberal. Jag förnekar inte att socialdemokratin en gång i tiden var mycket bra för Sverige. Fri konkurrens för människor på samma villkor är också bra. Men så ser det inte ut i Alliansens Sverige där klyftorna ökar. Vi måste satsa på samhällets svaga och utsatta samtidigt som vi bejakar individens rätt och frihet. Där måste staten hjälpa till.

Moderaternas dominans i Alliansregeringen är så stor att övriga partier riskerar att försvinna. Vi ser fler desperata utspel från småpartierna vilket på sikt bara gynnar dom stora partierna. Dom framstår som de enda trovärdiga regeringsalternativen.

Inom begreppet Liberalism ryms mycket. Jag tycker det är en styrka att ha många riktningar och högt i tak inom ett parti, så länge man inte förlorar det självkritiska förhållningssättet. Detta förhållningssätt saknas i hög grad hos vänstern och högern. Åt samma håll tycks också vi vara på väg.

Det är hög tid att återta det ideologiska initiativet och utforma vår folkpartistiska politik utifrån det.

Folkpartiet ska snart påbörja arbetet med att ta fram en ny idéplattform. Låt oss i det arbetet återvända till liberalismens rötter och utgå därifrån när vi formar framtidens politik. Låt oss bli ett parti som värnar om den enskilda människan men även driver dom stora samhällsfrågorna. Låt oss föra fram en helhetspolitik och inte begränsa oss till enskilda sakfrågor och tillfälliga utspel där hänsyn hela tiden tas till tre andra partier.
Varför ska man ens rösta på Folkpartiet när man då indirekt röstar på en moderat statsminister? Jag tycker det vore en större respekt för demokratin att efter ett givet valresultat diskutera regeringsalternativ.

Jag vill lämna samarbetet inom Alliansen inför 2014 års valrörelse. Annars tror jag vårt politiska öde som eget riksdagsparti snart är beseglat.

Primus Svensson

2011-10-12T09:50:00.000+02:00

En intressant motion inför FP:s förestående landsmöte handlar om att var och en av oss ska kunna ta del av våra patientjournaler digitalt. Ungefär som man sköter sina bankaffärer nuförtiden. Detta är inte helt självklart för alla, det lär bli diskussion på landsmötet nästa helg.

Som det nu är måste du själv fundera ut var i landet du någon gång fått vård och beställa dina journaler från varje ställe. Det betyder att någon, du vet inte vem, tar fram informationen och kopierar den. Journaler skickas också med s.k rörpost samt med, hör och häpna, fax. Dessa senare modeller hamnar ibland fel, fel nummer och fel adress. Visserligen är det förenligt med avsked för vårdpersonal att ta del av journaler dom inte har behörighet till, men möjligheterna finns så klart.

I Dalarna finns något av Camilla Lindbergs skugga kvar, nämligen detta med FRA, ska staten kunna ta del av allt etc. Sålunda finns här i länet ett visst motstånd mot motionen. Vem läser? Vem övervakar övervakarna etc. Jag anser att så klart måste man lösa säkerhetsaspekten men som synes ovan finns det alltid kryphål, då som nu. Och här handlar det om information som redan finns och som en hel del människor redan har tillgång till. Exempelvis har försäkringsbolagen idag tillgång till dina journaler. Men inte du själv, i samma utsträckning.

Allt som kan skiter sig, var det väl Clausewitz som sa. Jag tycker dock det är en grundläggande mänsklig rättighet i vår industrialiserade värld att du ska ha tillgång till information som gäller dig själv och dessutom kunna få informationen översatt till begriplighet från fackspråk. Jag kan inte utesluta att det i vissa fall påverkar förmågan till självläkning, men det är en annan historia. Dessutom tycker jag mig ha förstått att Landstingen gärna skulle se ett allmänt gemensamt system för det hela.

Jag, för min del, yrkar bifall på motionen. Men jag får göra det i min ensamhet för jag ska tyvärr inte delta i landsmötet. Jag får väl läsa "Babels hus" istället.

Snövitar

2011-10-11T12:37:00.007+02:00

Jag tänker på en gammal Adolphson & Falk-låt, ”I Fördatorisk Tid” som handlar om förändring. Jag undrar om mänskligheten har ett kollektivt minne, eller om allt är begränsat till individen. Alltså, om vi utgår från att det funnits hyfsat utvecklade människor mellan de olika istiderna men att dessa gått under eller under olika istider haft ganska taskiga levnadsförhållanden, kan vi som art ha lärt oss något av dessa? Finns det någon sorts mentalt arv eller band, vi snackar inte visdomständer nu, till dessa förfäder?

Man kan ju tänka sig att överkonsumtion i förhistorisk tid inte direkt såg ut på samma sätt som idag. Och att klimathotet var mer påtagligt, typ två kilometer inlandsis. Inte tvärt om, något som vi inte kan ta på men ständigt påminns om. Eller är det så illa att vi människor ständigt gör om samma misstag fast med lite olika tekniska resurser och levnadsomständigheter?

Jag har i helgen deltagit i ett veritabelt överdåd. Min äldsta dotters sexårskalas. Vi höll det nog med våra svenska nutida mått mätt på en ganska hyfsad nivå. Men jag kan inte låta bli att fundera, när Mina glatt ropar medan hon öppnar ännu ett paket, att hon nu har tre Snövitar. När jag senare ska läsa saga om Tant Gredelin så kallar mina barn henne för Tant Grädde. Fett symboliserar överflöd.

Nåja, det är kanske som mina gamla hjältar sjunger i refrängen till ovan nämnda sång:

Tiderna förändras
Andra ska ta vid
Sanningar föråldras
Dom formas av sin egen tid

Another one bites the dust...

2011-10-09T20:15:00.002+02:00

...var det väl Queen som sjöng.

Juholt har upprepade gånger fyllt i blanketter och vid åtminstone ett tillfälle svarat riksdagens revision att jajemän, visst bor han själv i sin fyrarummare och därför ska ha ersättning för hela hyran. Detta visade sig vara lögn. Om Juholt varit en vanlig människa hade Försäkringskassan automatiskt gjort en polisanmälan. Nu kan dom inte det eftersom riksdagsledamöter är undantagna regelverket. Hur bisarrt det än kan låta.

Vill vi ha en statsminister med en tvåårig gymnasieutbildning som högsta merit, en som trixar med bidrag och ersättningar och vars sambo är dömd för bedrägeri? En sådan stadsminister vill i alla fall inte jag ha. Vadå, invänder någon upprört. Vad har utbildning med saken att göra!? En hel del. Vill vi ha en finansminister som inte kan grundläggande ekonomisk teori? Nej. Ska denne ministers chef, vårt lands främst makthavare, inte ens vara högskoleutbildad? Jo. Vad gäller sambon må väl udda vara jämt, men den helhetsbild som framträder av Juholt funkar inte för någon som kan komma i fråga för statsministerämbetet.

Och glöm för allt i världen inte söderbönan med en märkesväska fylld av Toblerone. Hur behandlades hon? För inte följer väl S-män andra regler än S-kvinnor? Mona Sahlin utnyttjade sitt riksdagskreditkort och fick några betalningsanmärkningar. Det blev time-out på det. Det är omöjligt att ha kvar Juholt som partiledare för socialdemokraterna. Så är det. Nu får Håkan ta och tänka på Håkan ett tag. Kanske kan han återkomma, men troligen inte.

Another one bites the dust. Bra låt. Dålig partiledare.

Slipsnål

2011-10-07T10:41:00.002+02:00

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin frivilligt burit en slipsnål. Det är för mig en helt otänkbar accessoar. Ändå har jag samlat på mig ett par genom åren. Det handlar om gåvor, företrädelsevis från äldre personer, på konfirmationer, födelsedagar och sånt. Nu har jag tagit mina slipsnålar och givit till Mina för hon tycker dom är fina och och förvarar dom i sin skattkista.

Det är lustigt det där med associationer. Jag sätter likhetstecken mellan slipsnål och en manlig 40-talist tillika socialdemokratiskt kommunalråd. Alltså maktfullkomlighet, härskarteknik, generationsmotstånd och hyckleri i en salig blandning.

Men jag förknippar även slipsnål med med finlandsfärja. Lofers, tubsockor, midjekort kavaj, cerise slips och....slipsnål. Fördomar och anakronism om vart annat. Men ändå. Det ÄR sossigt med slipsnål. Att hela denna förställningsvärld hänger ihop med 1980-talet torde vara uppenbart.

Det sägs att agg uppstår i höger hjärnhalva. Och jag kan nästan bli lite arg, åtminstone irriterad, när jag ser någon bära en slipsnål. För då aktualiseras ovan beskrivna förställningar och därmed förbundna känslor. Det gäller väl att flytta fokus från höger hjärnhalva till vänster, tänker jag när jag ser Mina leka med sina gyllene slipsnålar. För det är väl det dom Nya Moderaterna gjort. Och se vad det ledde till – det längsta borgerliga maktinnehavet någonsin i Sverige.

Känslostorm

2011-10-05T12:28:00.001+02:00

Staten bör ta ökat ansvar för invandrare, man kan inte lägga detta på den enskilda kommunen. För detta verkar inte den enskilda kommunen klara av. "Jag har inget emot invandrare, men jag vill inte ha dom här" tycks vara en ganska vanlig inställning. Hur kan en människa med något som helst samvete tillåta sig att resonera på det sättet?

Nej, vi får nog börja med att ställa högre krav på oss själva innan vi gör det på invandrare. Dom som är gäster, flyktingar, eller en minoritet är svaga och utsatta oavsett om några rötägg bland dom begår dumheter. Generaliserar man på det sättet gör man det för att man vill det (turkar är si, svenskar är så) och är ointresserad av andra synsätt. Se människan, inte folkgruppen. Det synsättet hade förmodligen besparat oss förintelsen och andra folkmord.

Att polera sin främlingsfientlighet är värre än öppen sådan. För den är försåtlig. Vi vill inte ha invandrarna här utan hjälpa dom på plats. Dom får bo i Tensta, men inte i Falun. Invandrarna kostar si och så mycket. Hjälp! Tänk om dom kommer hit till mitt kvarter!

Nej, resonerar man på det viset är man per definition rasist. Rasister är oftast rädda människor. Tar staten över ansvaret tar vi bort en del av möjligheterna att från olika håll puckla på en redan utsatt grupp, och åtminstone en del av rasisterna kan med rätt insatser bli mindre rädda.

Det är svårt det här med integration.

-----------------

Fp föreslår licens att inneha farliga hundar. Nu är jag generellt emot att som politiker väcka förslag i egenintresse. Sånt ökar misstron mot politiken.

MEN ÅHH VAD JAG HATAR OKOPPLADE HUNDAR SOM DYKER UPP FRÅN INGENSTANS OCH TRYCKER UPP NOSEN I SKREVET SAMTIDIGT SOM DERAS ÄGARE LER OCH OCH SÄGER ATT "LILLA FIDO BARA VILL HÄLSA".

Jag känner mig revirkränkt (för att använda en modern term) med en nos från ett odjur i mitt skrev. I mina värsta hundmöten kan jag föreställa mig att nosen byts ut mot en dreglande käft med sylvassa tänder. Min familj förövrigt är allergisk.

Jag yrkar bifall på motionen.

Potatisgris

2011-10-03T12:52:00.001+02:00

Det finns en ökad hotbild mot Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Detta innebär att polisen i större utsträckning måste agera livvakter åt dessa. Exempelvis när dessa ledamöter vill gå på krogen. Påfallande ofta händer saker på krogen, och när någon uppretad kroggäst vill spöa sverigedemokraten måste livvakterna gripa in och försvara vederbörande. Det framstår då som om ordningsmakten försvarar SD. Och så försvagas tilltron till såväl demokrati som polis.

Många poliser tycker det känns illa att försvara sverigedemokrater, kan man tänka sig. Att dessutom göra det i ett krogbråk gör knappast saken bättre. Men så ser det ut – våra folkvalda måste försvaras. Dessutom medför den ökade hotbilden att flera av dom måste bo i ”säkra”, alltså skyddade, lägenheter. Detta blir kostsamt.

Det finns många delproblem i det här. Varför ska polisen sköta sådant som ordningsvakter normalt sköter? Om vi ställer högre krav på våra folkvalda – kan vi även ställa högre krav på oss andra i samhället i vår inställning till demokratin? Den är väl tänkt att fungera utan våld och hot, men så ser inte verkligheten ut. Den har egentligen aldrig sett ut så.

Som det verkar håller SD på att upplösa sig självt. I dagens SvD kan man läsa att över 20 ledamöter har lämnat partiet för att bli politiska vildar. Man vittnar om toppstyrning och partipiska som viner hårt över oppositionella inom partiet. (Där finns en likhet med Vänsterpartiet, som inte heller alltid gillar avvikande uppfattningar inom partiet).

Massmördaren i Norges försvarsadvokat har upprepade gånger fått frågan hur han kan försvara en sådan person, en människa som är motståndare till demokrati, en massmördare. Advokaten menar att det är just i sådana ögonblick, när demokratins yttersta principer prövas, det är just då det är som viktigast att den fungerar.

Tills Sverigedemokraterna har upplöst sig som parti måste vi dock fortsätta skydda deras riksdagsledamöter. Åtminstone så länge det finns en förhöjd hotbild. Vill tillräckligt många ha ett parti vars företrädare beter sig som SD:s ledamöter gör så är det bara att gilla läget. Annars får vi byta statsskick.

Lägre lön för unga....

2011-09-30T12:39:00.000+02:00

..nä.

Jag blir nog aldrig någon bra folkpartist eftersom jag påfallade ofta inte håller med. Samtidigt ser jag det som en styrka, både för mig och partiet. För mig eftersom jag visar en självständighet som politiker, för partiet eftersom det inte existerar så mycket partipiska hos oss.

Det här med lägre lön för ungdomar. Det tycker jag är en dålig idé. Visst är det bra att fler kan få jobb, men det verkar långt ifrån säkert att detta tillvägagångssätt verkligen skulle lyckas. Här har vi ännu ett exempel på ett försök till politiskt utspel som får motsatt effekt. Här får alla vänsteraktivister vatten på sin kvarn när dom uppfattar oss som ett elakt högerparti. Varför komma med så idiotiska förslag, är vi verkligen så desperata? För detta förslag drabbar en redan utsatt grupp i samhället och resultatet är som sagt högst osäkert. Varför inte underlätta ytterligare för företagsamhet i stället?

Intressant är att progressiv skatt en gång infördes av liberaler. Jag tror fortfarande det är en bra idé, till en viss gräns. Men vi kan inte fortsätta att besinningslöst höja skatten för dom som tjänar lite mer, och vi kan inte ge oss på svaga grupper som exempelvis ungdomar i jakten på ökade intäkter till staten. Man kan, som Miljöpartiet anser, ha en högre skatt på ändliga resurser. Man kan också ha lägre skatt för arbete. Värnskatt, å andra sidan, är moraliskt dålig eftersom den uppfattas som en skatt på utbildning och anstängning.

Det ligger redan förslag på hur man ska beskatta s.k riskkapitalbolag. Alla kan väl hålla med om att det är illa med skurkaktiga bolag som gör vinst på skattebetalarnas pengar och för ut den till skatteparadis. Men glöm inte att utan inovativa entreprenörer (kapitalister) som tagit risker med eget eller andras kapital skulle en hel del uppfinningar som på olika sätt underlättat våra liv, och som också skapat massor arbetstillfällen, aldrig sett dagens ljus.

Det är inte fult att tjäna pengar, oavsett om det är staten eller individen som gör det. Jag tror dock inte vi vinner på att göra spelreglerna ojämna för, som i det här fallet, ungdomar. Underlätta istället för dom unga att bli kapitalister, inovatörer, löntagare. Och låt dom beskattas därefter i rimlighetens namn.

Hemlandstoner

2011-09-28T10:03:00.003+02:00

En gång när Falu kammarkör uppträdde i folkdräkt på Skansen inledde vår ständige presentatör Göran med att be om ursäkt för att vi inte hunnit byta om. Det var rätt kul sagt. Sedan sa han att vissa var mer dräktiga än andra vilket också var rätt kul eftersom en korist var gravid.

En gång när min brorsdotter Liv skulle döpas i Storkyrkan var min familj tvungen att göra ett kort stopp på Fältöversten. Vi skulle väl köpa nåt. Mina, som vid tidpunkten var 2,5 år och klädd i folkdräkt, rusade fram till några damer och ropade glatt på klingande förskoledalmål: "Hej! Jag heter Mina! Jag är en kulla från Dalarna! Det är det fiiiinaste man kan va!". Dom blåhåriga Östermalmsdamerna darrade på läppen och först sa den ena: "Ja, det är du". Sen sa den andra: "Ja, det är det". Det var ett fint ögonblick.

En gång vid St Eriksplan stod stockholmarna och väntade så som man ofta gör i huvudstaden. Plötsligt kom en gammal risig Amazon. Med en tuta som lät som tio brölande åsnor fångade chauffören människornas uppmärksamhet. Sedan trycktes ett par skinkor upp mot en ruta och någon vrålade "Dalarna dominerar!!". Amazonen försvann i ett fjärran av wounderbaums, plyschtärningar och rävsvansar. Kvar stod stockholmarna och blinkade. Det var också ett fint ögonblick.

Sverigedemokraten med det germanska namnet har blivit politisk vilde och SD missar viktigt mandat i riksdagen. Dalarna står därmed, så vitt jag förstår, utan representation från det partiet i riksdagen. Det är också, på sitt sätt, något fint.

Organhandel

2011-09-27T14:50:00.001+02:00

Ungefär trettio svenskar köper årligen något organ utomlands. Då avses inte fall där man via sjukvården får exempelvis ett hjärta. För det är ju fantastiskt, att sådant kan ske. Nej, det är den ”privata” organmarknaden vi snackar om. Det ska sägas med en gång att jag inte har en aning om hur den rena brottsligheten ser ut, där man helt enkelt går in och tar en njure och sedan lämnar den utsatte att klara sig bäst han gitter.

Det kostar i genomsnitt en halv miljon kronor att köpa sig ett organ med operation och allt. Av dom pengarna går mellan 5-25 000 kr till den som säljer ett organ från sin kropp. Resten går till läkaren som utför ingreppet och andra inblandade.

Jag vet inte, sparkar jag in en öppen dörr om jag påstår att detta inte känns som en helt schysst affärsuppgörelse? Om jag framhärdar och påstår att fattiga människor luras och utnyttjas? Är inte detta egentligen en uppgörelse i samförstånd mellan två vuxna, fria individer? Vi ska väl inte lägga oss i det faktum att en afghan, indier eller någon från Afrikas horn vill sälja ett organ? Eller kanske tom hela sin kropp? Så tycks rätt många resonera kring prostitution, så resonemanget kan tyckas tillämpbart även här.

Jo, vi ska ju det. Lägga oss i. För alla människor är inte lika mycket värda i verkligheten. Människovärdet kan köpas så väl fysiskt som mentalt. Det ser vi om och igen. Jag upprörs över detta och vill göra något åt det. Därför anser jag att länder måste stifta lagar som skyddar alla, även dom som inte har en halv miljon att köpa sig en njure för. Och detta gäller alldeles oavsett hur duktig halvmiljonären varit när han förtjänade sin förmögenhet.

Poängen är att han levde på en plats där det var möjligt att tjäna pengar för vem som helst. Fler måste få den chansen. Det kan vara smärtsamt för halvmiljonären, men det är det värt.

Bosse Brännström

2011-09-25T21:24:00.000+02:00

Detta är namnet på en av FP:s ledande figurer i Dalarna. Jag gillar Bosse och tycker det är synd att han inte kom med i partistyrelsen som vi från länet föreslagit. Han kommer från Avesta och sitter som landstingsråd men har även en del andra uppdrag, som att vara Länsförbundets ordförande. I det sammanhanget träffade jag honom i helgen. Han är duktig, har självdistans och humor.

Jag ber att få citera hans förslag till inledning till FP:s valstrategirapport som jag i allt väsentligt känner mig mycket tilltalad av:

------------

Liberalismen är till sin natur mer en hållning än en ideologi. Den uppstår under Upplysningen och det så kallade Moderna Projektet. "Det rationella förnuftet som ifrågasätter sig själv". Att ständigt vara beredd att ompröva. Denna vetenskapliga hållning skiljer sig från både konservatismen och socialismen som vet hur det borde vara. Unikt är också individens ställning som alltings mål och mått till skillnad från dom andra idéernas kollektivistiska syn på samhället. Sedan kommer vi till det svåraste: att walk the talk.

SOM-institutet hävdar att 27% av väljarna är politiskt alienerade och har i princip noll koll och starkt negativ bild av politik och politiker. 36% har koll och då återstår en mellangrupp. Vilka vänder vi oss till då vi inte har några intressegrupper bakom oss?

Hur ska vi tränga igenom mediebruset. Ska vi agera populistiskt med dold agenda och bara jaga röster? Alternativt kan vi vad vi verkligen anser och ha befolkningens behov och organisationernas effektivitet i första rummet. Kan det vara så att ett ärligt uppträdande kan appellera både till alienerade och kunniga?

Bismarck

2011-09-23T13:08:00.001+02:00

I våras uppmärksammade jag en notis gällande Bismarck. Inte kanslern från första världskriget, utan slagskeppet från det andra. Den 27:e maj var det 70 år sedan skeppet sänktes av britterna, ett faktum som var en stor händelse i England med britternas faiblesse för krigshistoria. I Tyskland var det hela en icke-händelse.

Så är det med vora olika bilder av historien. Kristian Tyrann kallas i Danmark för Kristian den Milde. Och så vidare. Nu var dom få överlevande tyska sjömännen (115 man av drygt 2000 överlevde förlisningen) inbjudna till dom brittiska festligheterna. Efter den artikeln hann jag dock inte läsa mer i dagens tidning den 27:e maj, ett faktum som irriterade mig.

När jag senare på dagen skulle äta lunch på ett av stans sunkigare ställen förvånades jag över att finna "Stuvning a la Bismarck" på menyn. Jag kallade upphetsat till mig servitrisen och undrade om kocken var en bildad person. Som om hon slog bort en fluga som irriterande surrade omkring hennes huvud (vilket också förekom i pluralis) meddelade hon barskt att det visste hon inte. Däremot kunde hon berätta att kocken var slö och ofta satt och läste i köket, till den övriga personalens irritation.

Jag blev nyfiken på vem kocken var. Men när jag försökte ta mig in i köket för att diskutera slagskeppet Bismarcks sista slag den 27 augusti 1941, blev jag bryskt avvisad.

I köket fick jag inte vara no matter what.

Anteckningar 21/9

2011-09-22T08:28:00.001+02:00

I går på socialnämnden fick jag en kommentar på min insändare i FK om omhändertagna barn. I fikapausen kom en från dom rödgröna fram och sa att hon gillade det jag skrivit men att jag inte nämnt att oppositionen ville sänka ännu mer än dom. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror inte vi i FP påverkat det så mycket. Hade jag vetat om detta sakförhållande hade jag tagit med det, även om jag anser att dom som har makten är dom som ska granskas.

Annars informerades vi om Kvinnojourens arbete. Under mars-december förra året sökte 83 kvinnor hjälp och hittills i år 65 stycken. Kommunerna Falun och Borlänge vill stärka utsatta kvinnors situation och utökar resurserna för skyddat boende.

Det kan vara svårt för utsatta kvinnor att hitta hemsidan så man arbetar på att göra den lättare att hitta, färre klick. Jag konstaterar att kontroll över tekniken är en härskarteknik. Man hittar lösningar som innebär att journumret inte syns på telefonräkningen och att man inte kan se hemsidan i webbhistoriken. Jag förslog att ordna studiecirklar och utbildningar, kanske ha internetkaffer, för dessa kvinnor.

"Jag har aldrig träffat en man jag inte varit rädd för". Ett starkt citat från en okänd.

Vi uppmanades av ordföranden att föra med oss behovet av kvinnofridsresurser på olika plan till våra olika partier inför budgetsamtalen. Jag har redan gjort så och dessutom engagerat Göran Rosengren, enhetschef på socialtjänsten, att föredra i ämnet Våld i nära relationer den 7/11. Alla välkomnades.

Jag föreslog att man skulle tillsätta en koordinator eller dylikt att se över hur helhetsbilden ser ut i kommunens arbete kring kvinnofrid. Hur används resurserna? Gör vi dubbelt arbete? Nämndens ordförande nappade och gav det i uppdrag till en av ekonomerna.

Jag konstaterar att jag ville anmäla mig till kurser i ämnet på Högskolan Dalarna. Dom anordnar kostnadsfria kurser i kvinnofridsfrågor till kommunal- och landstingspersonal. Gymnasiechefen lät förstå att ”sådan verksamhet inte ryms inom ramen för ökad måluppfyllelse”. Hur tänker du nu, undrade jag.

Socialnämnden saknar åtminstone 6 miljoner för sin budget innevarande budgetår.

Någon har startat ett projekt som heter ”Varför gör dom inte vad vi säger”. Oklart vad det var men jag blev attraherad.

Nio kommunala skolor har startat i Stockholm i år. Intressant utveckling.

Per Ahlmark verkar få lite upprättelse i dagens DN. Intressant läsning om den gamle FP-ledaren.

Jag instämmer i oppositionens kritik av regeringen i Palestina-frågan. Jag ska förkovra mig i ämnet.

Dagen avslutades med att jag sjöng Brahms requiem tillsammans med kommunens skolchef och 125 andra människor. Han sjunger baryton. Med detta fritidsintresse kan han väl inte misslyckas i sitt allmänna uppdrag, eller?

Kampsång

2011-09-21T10:32:00.002+02:00

I Sydafrika har en person på ledande position inom ANC dömts för, tja, möjligen har han dömts för hets mot folkgrupp. Eller något liknande. Brottet består i alla händelser i att han vid flera offentliga tillfällen ska ha sjungit gamla kampsånger från apartheid-tiden. I den aktuella sången ingår strofer som ”skjut den vite bonden”. Domen upprör inte bara ANC utan även mer oberoende lagtolkare som kallar det hela ett skämt och brott mot yttrandefriheten.

Man får i demokratins namn säga och göra ganska mycket. Vi har Gyllandspostens och Lars Wilks karaikatyrer över Muhammed och vi har pingstpastor Greens mycket hatfyllda syn på homosexualitet som några nordiska exempel. Frågan är om vi gör demokratin en tjänst om vi använder tryckfriheten på detta vårdslösa sätt. Vi kan, men bör vi?

Det finns även någon sorts kulturellt arv att ta hänsyn till när man sjunger dessa typer av sånger, det beror alltså på i vilka sammanhang den förekommit tidigare. Och här blir det intresant. Jag vet förvisso inte hur den gamla ANC-sången använts, men klart är att apartheid avskaffades utan allt för mycket våld.Laddningen i sången blir därmed inte så stark.

Men om någon offentligt stämmer upp i ”Horst Wessel”, nazisternas gamla kampsång, är det stor risk att vederbörande blir om inte dömd så åtminstone åtalad för hets mot folkgrupp. Det beror inte så mycket på texten som på regimen den förknippas med. Inga konstigheter där. Gör man samma sak med ”Internationalen” händer inte mycket.
För mig är det lika illa att sjunga en sång med det ídeologiska arvet. Döda dom dumma, gör revolutuion, för vi har rätt. Vi FÅR sjunga vår sång men ni får inte sjunga er. Ursrungstexten i ”Internationalen”, där den sista versen ofta utesluts, är för mig lika obehaglig som nassesången.

Kanske är det därför socialdemokrater nuförtiden inte sjunger ”Internationalen” lika entusiastiskt som vänsterpartister. Men nog får det en att fundera lite över perspektiven? Jag kommer att tänka på en textrad ur den gamla studentsången ”Dåne liksom åskan bröder” : Sången ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång.

Det förefaller också en aning grabbigt att vara nazist eller kommunist och sjunga kampsånger. Men det är en högst personlig åsikt. Mer av en känsla, egentligen. Vi måste dock vara konsekventa. Dömer vi nazister och ANC, måste vi även döma dom som brister ut i ”Internationalen”.

Ett annat alternativ är att sjunga Hans Dahlborgs utmärkta variant på sången. Frågan är bara vad den sången kräver av oss.

Mera brännvin i glasen,
mera glas på vårt bord,
mera bord på kalasen,
mer kalas på vår jord.
Mera jordar med måne,
mera månar i mars,
mera marscher till Skåne,
mera Skåne, Gud bevars, bevars, bevars!

Bra där, Fp!

2011-09-19T15:06:00.003+02:00

Det kanske inte är så kul att vara ett enfrågeparti. Men det är bättre än att vara ett nollfrågeparti. Och man får nog ändå säga att det som Leijonborg påbörjade och Björklund i allt väsentligt fortsatt nu äntligen bär frukt.

När Björklund menar att lärarna i större utsträckning ska stå bakom katedern så håller jag med honom. För då får jag göra det jag tycker mest om, nämligen undervisa. Då blir det mindre av allt annat som man nu menar att vi lärare ska hålla på med. Visst kan man skämta om majoren och hans lite beskäftiga sätt, men här har Folkpartiet lyckats.

Jag arbetar med den nya gymnasiereformen och det nya betygssystemet. Jag uppfattar inte något större missnöje bland mina kollegor eller bland diverse tjänstemän. Jag går i egenskap av förälder till andra skolor och studier och hör deras personal prata om den nya skolreformen. Dom tycker det ska bli kul, utmanande och spännande. Personligen känner jag mig stolt att mina barn ska få uppleva och präglas av den nya Folkpartistiska skolreformen.

Regeringen ska satsa fler miljarder på skolan och lärarna, en fråga som infinner sig är så klart vad det innebär för skolan i Falun. Läs gärna mer om regeringsförlaget (se adress nedan).

Så här skriver Björklund själv:

Det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet i klassrummet mellan lärare och
elever. Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat. Läraren
är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion
undervisa klassen. Vi behöver locka de allra mest lämpade till läraryrket.

Därför har Alliansregeringen enats om en reform som skapar förutsättningar för högre
lärarlöner. Genom en karriärutvecklingsreform skapas utvecklingssteg för
yrkesskickliga lärare inom hela grund- och gymnasieskolan. Exakt hur
utvecklingsstegen ska utformas tittar en utredning närmare på.

Med införandet av en statlig reglering av karriärtjänster skjuter också staten till
pengar för reformen. Fullt utbyggt handlar det om 880 miljoner kronor som varje år
fördelas till kommuner och fristående skolor.

I förslaget för lärarreformer som presenterades idag återfinns även en rad andra
reformer för att öka läraryrkes status och attraktionskraft. De innehåller bland
annat fortbildning för yrkeslärare, Lärarlyftet II för lärare som saknar behörighet
inom något av de ämnen de undervisar i och fortbildning för rektorer i pedagogiskt
ledarskap.

Utöver de reformer som regeringen idag har presenterat har vi sedan tidigare infört
en rad reformer för att stärka läraryrket. Lärlingsutbildningen görs om,
lärarlegitimation införs, en storsatsning på fortbildning genomförs och lärare får
tydligare befogenheter.

Sammanlagt satsar regeringen 3,8 miljarder kronor kommande år till
karriärutvecklingsreformer för lärare. Med satsningen hoppas jag att vi tar ett
stort steg för att lyfta läraryrkets status. En kompetent och engagerad lärarkår är
förutsättningen för en framgångsrik skola.

Läs mer om förslaget detta här
http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/49/63/2ba15ffc.pdf.

Liberala hälsningar,
Jan Björklund

Elefantmannen

2011-09-16T19:32:00.005+02:00

I veckan har det gått ut hårda direktiv från skolledningen angående s.k nollning. Detta är absolut förbjudet eftersom det med nödvändighet alltid går över styr. Gymnasister och sprit, klart det blir förnedring, suckar någon. Men det gäller ju inte bara där menar jag. I samband med alkohol, och andra droger, begås en hel del dumheter.

Jag talar inte om regelrätta brott. Nej, jag tänker mer på saker man gör på fyllan och som man VERKLIGEN ångrar dagen efter. Vi har alla upplevt det. Åtminstone dom flesta av oss. Hur mådde egentligen den där Sverigedemokraten, han som började veva mot en vakt, dagen efter? Eller den där ordföranden för SSU som för några år sedan kallade en dörrvakt för rasistiska tillmälen? Eller den före detta moderate riksdagsmannen som försökte köpa sex på fyllan och åkte dit? Eller barnprogramsledaren som just blev dömd för innehav(och nu vårt nya program: Gissa pulvret!)? Eller varför inte min personliga favorit: vänsterpartisten som av ideologiska skäl satte sig att orena på motorhuven på en Mercedes.

Alla försvarar dom sig med näbbar och klor. Kanske är någon oskyldig, också. Men vad känner dom i efterhand när ingen ser? Hur mår dom, egentligen? Som vi andra, antagligen. Jag i alla fall vet hur jag själv mådde dagen efter att jag ramlat ut för Uplands Nations stentrappa med ett ölglas i handen vilket i fallet krossades mot ansiktet. "Jävla, Uplands" kändes som en fullt adekvat reaktion just i det ögonblicket.

När minnesfragment dagen efter, över hur jag av misstag tog skamgrepp på läkaren som skulle sy ihop mig, eller när jag skulle lämna ett par decimeter urinprov i stället fyllde en enlitersbehållare som stolt överräcktes till sköterskan, slog mig med en bulldozers kraft var det inte så roligt att vara jag. Den minnesbetan kostade mig tio stygn i ansiktet och i några veckor såg jag ut som elefantmannen, men den resan kunde slutat riktigt illa. Mamma suckade och hjälpte mig senare att ta bort stygnen. ”Fredrik, Fredrik”, sa hon bara. ”Vad du ställer till”.

En kamrat berättade i förtroende att han i sitt bakrus brukade bli lite risig i kistan. ”No shit” skämtade jag dels eftersom jag känner vederbörande ganska väl, varför hans bekännelse knappast kom som någon nyhet, och dels som varandes en produkt av den ironiska generationen. Kamraten brukade lösa sitt dilemma genom att gå in på Åhléns eller NK:s parfymavdelning när det blev riktigt illa. Där drunknar allt, menade han.

Själv gick jag barfota in på hotellet efter en bättre kväll på Franska Rivieran eftersom mina lågskor av oklar anledning blev kvar på Blue Oyster Bar. Ändå ville jag ha dom putsade i en sådan där automatisk skoputs som man har på hotell av medelklass. I en sådan placerade jag min bara fot till nattportierens oerhörda förtjusning. Nå, det har ännu aldrig hänt att jag givit mig på någon annan än mig själv i dansens virvlar, om det nu inte är ett brott att vara något av en social butterfly.

Den som vill förkovra sig i ämnet rekommenderas ”Alkohol” av Lars Demian.

Utsatta barn

2011-09-15T12:44:00.000+02:00

Jag skrev följande i FK i tisdags.

________________

Barn och kvinnor far illa
DEBATT

RelateratMånga barn växer upp i trasiga hem. När föräldrarna inte klarar av att ta hand om sitt barn måste samhället som en yttersta åtgärd gripa in och se till att barnet får den trygghet, den omsorg och det skydd som alla barn har rätt till. Över 17 000 barn och ungdomar är omhändertagna av socialtjänsten i Sverige. I Falun handlar det om mellan 90 till 100 barn i månaden.

Genom detta har samhället tagit över ansvaret för dessa barn och ungdomar. Men socialtjänsten har inte tillräckligt med resurser att följa upp hur det går för dem. Många barn upplever att ingen lyssnar och ingen ser. En stor del av barnen misslyckas i skolan och får allvarliga problem längre fram i livet.

Socialsekreteraren gör som regel i dagsläget uppföljande arbete var sjätte månad. Socialtjänsten i Falun har gjort en egen uppföljning på 100 omhändertagna barn. Den visar att dessa barn ofta får det bättre till det yttre med skola och fritid. Men den visa också att det egna psykiska måendet och relationen till de biologiska föräldrarna ofta är fortsatt dålig. Om föräldrarna dessutom inte accepterar placeringen kan situationen bli mycket allvarlig och komplicerad och ge barnen olika typer av problem långt upp i vuxen ålder.

Socialnämnden i Falun får sällan tillräckliga medel för sin verksamhet. Den rödgröna majoriteten har dessutom minskat anslagen med tio miljoner kronor. Socialtjänsten uttrycker å sin sida en önskan om att kunna öka det uppföljande och utvärderande arbetet. Det är helt enkelt fler socialsekreterare det handlar om.

Vi måste ta på oss ansvaret för att barnens framtid blir bättre. Vi måste säkerställa att vi följer FN:s barnkonvention och svensk lag. Vi måste se över hur vi använder våra resurser men också hur olika rutiner påverkar barnen det handlar om.

Vi i Folkpartiet driver frågan om att öka resurser till förbyggande arbete. Vi vill anställa fler socialsekreterare, permanenta verksamheten Mansjouren i Falun-Brorlänge för män som slår, stödja Kvinnojourernas arbete samt tillföra mer resurser till skolans olika stadier. Vi vill utvärdera de fria skol- och vårdformer som finns i dag för att kunna utveckla denna verksamhet som ett komplement till kommunens och landstingens verksamhet. Men vi vill också minska stöd till verksamheter som i stället kräver samhällsvård av olika former som exempelvis Falukalaset.

Fredrik Adolphson (FP)

är ersättare i socialnämnden i Falun

Svart på vitt

2011-09-13T13:10:00.007+02:00

För några år sedan åkte jag och mina två kollegor Pontus Dahllöf och Joel Johansson till Tyskland. Vi ville gå till botten med ett fotografi från andra världskriget. Vi besökte arkiv och intervjuade personer. Varför? För att vi var nyfikna. Bland annat skrev vi en artikel som publicerades i Ordfront.

Hur dog Josef Schulz?

Fotografiet föreställer den unge soldaten Josef Schulz sista minuter i livet. Vi befinner oss tillsammans med den tyska ockupationsmakten i Smederevska Palanka några mil utanför Belgrad den 20:e juli 1941. Alldeles snart ska en grupp motståndsmän avrättas. Dom står uppradade mot en höstack i väntan på att arkebuseras. Det är nu Josef bestämmer sig. Han lägger ner sitt gevär, tar av sig ränsel och hjälm, går fram och ställer sig bland dem som ska avrättas. En okänd fotograf räddar händelsen för eftervärlden. Några minuter senare är Josef avrättad tillsammans med de sexton jugoslaviska motståndsmännen.

Fotografiet och berättelsen kring det har cirkulerat sedan början på 1960-talet då den tyska tidningen Neue Illustrierte publicerade fotot. I både Tyskland och Jugoslavien har hjältehistorien uppmärksammats och ett monument rests över Josef Schulz i Smederevska Palanka. Med jämna mellanrum har berättelsen sedan dess återkommit och förekommer idag i svenska läromedel och artiklar när temat mod, integritet och civilkurage diskuteras.

I Tyskland ville man tidigt gå till botten med historien och 1966 tillsätter Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Auflärung von NS-Verbrechen (arkivet för utredandet nationalsocialistiska brott) med säte i den sydtyska staden Ludwigsburg en utredning. Om historien var sann skulle inte bara krigsförbrytare funnit ett försvar för sina handlingar utan alla som på något sätt samarbetat med nazisterna. Försvar som ”jag lydde bara order” eller ”om jag inte gjorde vad jag blev tillsagd hade jag dödats” hade bekräftats med ett verkligt exempel.

Under förhören fördes alla som tjänstgjort i det aktuella förbandet eller av andra anledningar fanns på plats för tiden för avrättningen, så även jugoslaver. Ingen minns att en tysk soldat skulle avrättats för ordervägran, än mindre frivilligt låtit sig skjutas hellre än att skjuta andra. Ett vittne, soldaten Heunz Ufer, berättar i stället att Josef Schulz avled i sviterna av en skada han ådragit sig i en strid några dagar före avrättningen den 20:e juli.

Det är inga problem att i arkiven spåra Josef Schulz via hans militära förbands aktiviteter. Däremot går det inte att säga något om fotografiet förutom var och när det är taget. Det är väl dokumenterat att den tyska armén avrättade motståndsmän i Smederevska Palanka den 20:e juli 1941. Fotografiet ingår i en bildserie som visar samma scen med några minuters mellanrum. Studerar man de övriga fotografierna verkar det inte troligt att bildens huvudperson avrättas. Men även detta är spekulationer, vi vet inte vem han är – bara att han inte är Josef Schulz.

Hur kommer det sig att denna bild och myt överlever årtionde efter annat? Effektiva tyska myndigheter har lämnat ett gediget källmaterial i arkivet i Ludwigsburg. I forna Jugoslavien passade myten bra in då regimen motiverade en del av sitt maktinnehav på att man kastade ut nazisterna och befriade landet. Och det klart, i ett efterkrigspressat Tyskland är det inte svårt att förstå att det fanns en längtan att åtminstone en människa i en dömd generation var god.

Men hur förklarar vi att bilden dyker upp på så många ställen i dagens Sverige? Den har återfunnits i Ordfront, DN, i artiklar av förre ordföranden för Amesty, Jesus Alcala, den finns (eller har funnits) i skolans läroböcker för historia, svenska, samhällskunskap och religion. Är vår kamp för det goda så viktig att vi är beredda att tumma på källkritiken?

Frågan man ställer sig är också om just denna underbara historia om mänskligt mod är så viktig att det inte gör något om den inte är sann? Det är inget ovanligt att vi formar våra etiska och moraliska principer efter mytiska gestalter, det har vi människor alltid gjort. När det inte längre finns vittnen kvar återstår endast bleknade fotografier och dokument, underkastade nästa generations tolkningar.

Historia är något som produceras av människor för människor. Det är fullt möjligt att skapa och sprida den historia vi själva vill ha.

Fredrik Adolphson, Pontus Dahllöf, Joel Johansson

Humanism

2011-09-11T18:12:00.001+02:00

Skolan bör ägna mer tid till stresshantering för både elever och personal. Ska man lära sig för livet är det viktigt att man kan hantera sin egen situation, men vi måste även skapa bättre möjligheter för kvinnor på sina arbetsplatser. Även så i den totala livssituationen. Liberala kvinnor har ett förslag som inte är så dumt:

LK vill införa ett personligt kompetenskonto där staten bidrar genom ett skatterabbaterat sparande och arbetsgivaren genom avtalsöverenskommelser. Genom att det ännu finns tydliga speciella kvinnodominerade yrken måste även kompetensutveckling och hälsofrämjade insatser på sådana arbetsplatser individanpassas till detta.
_________

Förövrigt noterar jag att det inte ryms inom ramen för skolans krav på ökad måluppfyllelse att låta mig gå en kurs på högskolan gällande våld i nära relationer.

Jag vill även upplysa en till synes ointresserad värld att jag inte är feminist. Jag kan inte relatera till det begreppet. Jag är en man som tror på jämställdhet mellan kvinnor och män. I det avseendet vill jag hellre kalla mig humanist.

Yttrandekultur

2011-09-09T14:02:00.003+02:00

Skolnämndens ordförande får på pälsen i lokalpressen för ett uttalande på Facebook. Han är lite raljant, uttalandet handlar om ett motstånd mot att riskkapitalbolag hämtar ut vinst från friskolor. En princip som man kan hålla med om till en viss gräns, men är man liberal (skolnämndens ordförande heter Daniel Riazat och är en tjugoårig vänsterpartist) tror man att privata näringar också kan vara bra och utvecklande. Alltså tycker jag han har fel i sak.

Detta ska jag inte fördjupa mig i. I stället vill jag kommentera principen om vad man kan och får säga som offentlig person. Daniel är van att uttrycka sig till och för ungdomar. Dock har han lite problem med sin offentliga roll som jag ser det. Han har fått lite reprimander för sätt att uttrycka sig och brott mot outtalade klädkoder med mera. Det kanske inte är så farligt, det blir värre när man kallar sina politiska motståndare (Carl Bildt) för fascist, eller som i det här fallet ett lite ogenomtänkt uttalande på Facebook. För är man offentlig så är man.

Rent allmänt torde väl lojaliteten, oavsett om man är tjänsteman eller politiker (eller som jag själv, båda) ligga hos medborgarna i kommunen. Om det är fel på lagen eller förvaltningen så måste man väl få säga det. Eller?

Dock måste man rannsaka sig själv och ha respekt för sina politiska motståndare. Daniel gillar inte att få mothugg från läsaren för då är ”kommentarsfältet i FK åt helvete”. Och han gillar inte borgerlig press, och dessutom menar han att nästan alla journalister i Sverige är borgerliga och alliansvänliga. I think not.

Men OM det är så, vad beror det på: en jättelik konspiration och demokratiskt hot eller för att dom faktiskt gillar politiken? Under socialdemokratins storhetstid 1932-76 var såväl myndighetspersoner som skribenter till mångt och mycket en produkt av det socialdemokratiska maskineriet, det var en av förklaringarna till att dom kunde vinna val efter val och fortfarande är världens mest framgångsrika parti (i regeringslängd räknat)som verkat i en demokrati. Då var det dessutom mycket enklare att hålla koll på informationsflödet än vad det är idag.

Statlig TV, radio och dagstidningar var ofta regeringsvänliga. Och det fanns dom som tyckte detta var ett demokratiskt problem. Idag finns det massor med möjligheter att nå ut och fram, exempelvis genom Facebook. Den kvalitetskontroll som staten svarade för back in the day är nu borta. Och därför får man tänka lite på vad man säger, hur och till vem.

Vänsterpartiet har kanske 5 % väljarkåren i dag. Alltså ska dom inta ha större utrymme i media än vad som står i proportion till det. Om dom nu inte, liksom SD, vill skapa rubriker på annat sätt. För inte är det väl det Daniel Riazat håller på med? Nej, så konspiratorisk vill jag inte vara.

Jussi

2011-09-07T13:00:00.004+02:00

Den 9/11 1960 dog världens störste tenor någonsin. Det finns mycket av honom att tillgå på skiva och internet. Hela karln måste vara inkarnation av all världens sångare. Runt om i landet uppmärksammar man att det i år var hundra år sedan han föddes i Stora Tuna. Jag och flickorna har under veckan lyssnat i bilen på väg till och från dagis och skola och nog förstår dom att för pappa är Jussi en Gud. Det är med vördnad dom hör honom sjunga. Jag har även i hemlighet låtit dom förstå att jag, om jag kunde, skulle ge nästan vad som helst för att kunna sjunga om så bara en tiondel av vad Jussi kunde prestera.

Hemma på köksbordet ligger den omfångsrika biografin över mannen och sångaren Jussi Björling. Björn Ranelid har skrivit en betraktelse över mästersångarens liv och särskilt en passage tilldrar sig mitt intresse, eftersom jag gillar att sjunga den sången själv. Jag bifogar länken och citerar Ranelid med en from förhoppning att även en bredare publik ska inse denne mans oerhörda storhet.

I den svenska filmen "Fram för Framgång" från 1937 sjunger Jussi a
cappella och ett ungt förälskat par lyssnar hänfört, medan sångaren lyfter
sitt glas och överträffar alla världens nykterister i de högsta tonerna. I
denna stund följer han inget partitur, utan vill att alla skall höra vad
han kan göra med sin röst. I denna bagatell begår han kanske sitt livs
bravurnummer och det sker med den rena stämman utan musik.

Länken igen:
http://www.youtube.com/watch?v=r8jJl_vgJ3w&feature=related

Fem storregioner är...

2011-09-06T12:22:00.004+02:00

En och annan kanske har uppfattat att man håller på att omstrukturera Sveriges län till fem storregioner. Jag kan inte detaljerna, men har förstått att det inte är helt enkelt att bestämma vilket län som ska tillhöra vilket. Alla vill tillhöra Stockholm eller Uppsala. Staten vill helst inte lägga sig i uppdelningen utan hoppas att dom olika landsändarna ska sköta det själva.

Det blir lite som rädslan över att bli vald sist i gympan i småskolan. För vem vill ha ett relativt gelsbefolkat sosselän med ett landsting med miljardunderskott i sitt lag?

I realiteten kan vi slå oss ihop med Gävle, Västmanland, Uppsala eller Jämtland/Härjedalen. Nu börjar det bli lite knepigt eftersom vi måste sköta våra egna förhandlingar, alltså sälja in oss själva. Och vad har vi att komma med? Lite goodwill i varumärket Dalarna, kanske. Turism, alltså. Avgörande är också vilken politisk majoritet som är rådande dit vi söker oss. Det är med andra ord fördelaktigt om det är socialdemokratisk majoritet i Västmanland och Uppsala.

Gävle och landstinget i Uppsala (dock inte kommunen) verkar gilla tanken att hänga ihop med Dalarna. Resten gör det inte. På något sätt verkar det naturligt att söka sig söder ut, GävleDala-konceptet har inte rikitgt sjunkit in trots att man försökt tidigare. I alla fall inte hos oss i Dalarna. Rent mentalt blir det nog jobbigt att bli ”Södra Norrland” med Jämtland och Härjedalen. Självkänslan tycks säga oss att det är i söder vi vill vara.

Men det finns andra skäl att inte förnkippas med norrland. I dag är ungefär 50 % av riksdagens ledamöter från storstäderna. Styvt räknat har dom fyra-fem största kommunerna i Sverige en befolkning på drygt två miljoner människor, säg 2,3-2,5 miljoner. Vi har alltså inte en representation i riksdagen som motsvarar befolkningens struktur. Det, menar glesbygdens människor, gynnar inte glesbygdens utveckling.

Återstår att se var Dalarna hamnar i framtiden och vad det i sin tur får för återspegling i Sveriges riksdag. Om ni förstår hur jag menar. Regeringen velar, främst Moderaterna har bromsat det hela. Nu håller man på och gör en ny utredning och eventuellt kan detta dyka upp som en valfråga 2014.

En hårddisk

2011-09-04T22:46:00.001+02:00

Jag har ett problem.

I ett och ett halvt år har jag haft hårddisken till min gamla dator liggande lite här och där. Ett par månader låg den i min sportbag. Sedan var den på jobbet ett tag. Den senaste tiden har den legat på lite olika platser i hemmet. Varför då, kanske någon undrar. Svaret är att jag är rädd att min hårddisk ska hamna i fel händer om jag bara slänger den, rätt opp och ner. Och nu har hon jag delar täcke med, fått nog. Som vanligt hymlar hon inte när hon tycker nåt. ”Du är ju helt slut. Ta bort skiten. Nu”.

Men hur förpassar man en hårddisk till livet efter detta? Den rymmer ju lite av ens själ. Det sägs att man ska slå en spik genom den. Lite som att skjuta en varulv med silverkulor, liksom.

På socialtjänsten hade man tidigare problem med hur man skulle hantera kasserade hårddiskar innehållande känslig information. Det slutade med att en person tog ut allihop till sitt landställe, la dom på huggkubben och med yxa egenhändigt gjorde processen kort med dem. Det får väl bli nåt sånt. Jag kan hugga sönder den sönder och samman medan man glatt sjunger ”Min hårddisk har tre kanter, tre kanter har min disk... ”

Nu är min hårddisk i mitt arbetsportfölj. Måhända är det dödens väntrum för den. Endera dan kommer jag på hur slutet ska se ut för denna tingest.
Tänk så mycket information det går att få fram om oss och som vi inte har kontroll över. På ett plan kan jag verkligen sympatisera med exempelvis FRA-motståndet. Jag oroar mig över att det ska sitta kameror överallt som skydd mot brottslighet. För vi vet inte vem mer som tittar. Vem övervakar övervakarna, undrade redan romarna på sin tid.

Jag tror, för att konkludera denna lilla tankegång, att det kommer att ställas allt högre krav på individen när det gäller att hålla koll på vilken sorts kunskap som finns i omlopp om vederbörande. I mitt fall resulterar det i en fixering vid hur jag en gång för alla ska skrota min gamla hårddisk.

Lawnchair Larry

2011-09-02T11:38:00.002+02:00

Det finns ett pris som heter Darwin Awards som årligen delas ut till någon(postumt för det mesta) som på ett otroligt klantigt vis tagit livet av eller stereliserat sig. Prisets namn kommer av att mänskligheten bör vara tacksam över att pristagaren inte för sina gener vidare. Det finns mycket roligt att läsa om prisets olika vinnare.

En av mina favoriter, som visserligen aldrig fick priset (eftersom han överlevde) däremot ett hedersomnämnande, heter Lawnchair Larry. (Det var förövrigt den förutvarande internationelle finansmannen, sedmera världsomseglaren, nuvarande bestsellerförfattaren Tideström som, liksom alltid i den här typen av fall, tipsade mig).

Det Larry gjorde, i korthet, var att han en varm julidag 1982 tog sin trädgårdssolstol och knöt fast ett antal helumballonger i den. Med sig tog han ett luftgevär, ett par mackor, en radio och ett sexpack öl. Sedan kastade han loss. Tanken var att han i sin stol skulle sväva upp en femtio-sextio meter eller så över sitt bostadskvarter. Sedan skulle han hänga där ett tag, dricka öl och ovanifrån betrakta sina grannar. När han tröttnade, eller när ölen tog slut, skulle han med luftgeväret skjuta hål på balongerna och bekvämt landa i sin trädgård.

Nu gick det hela lite väl bra. Larry svävade snabbt upp på 4500 meters höjd eftersom han inte vågade skjuta ballongerna, detta eftersom obalansen kunde leda till att han ramlade ur stolen mot en säker död. Efter ett tag började stolen sväva in över Los Angeles internationella flygplats. Man fick ställa in flygtrafiken och ett räddningspådrag inleddes.

Larry lyckades till sist skjuta ner någon ballon men tappade tyvärr luftgeväret i hastigheten. Långsamt sjönk stolen och till sist landade han i några ledningar vilket förhandledde ett tjugo minuter långt elstopp i stadsdelen Long Beach. Oskadd kunde Larry klättra ner. Han blev självfallet omedelbart arresterad. På frågan varför han gjort det han gjorde svarade han: "A man can't just sit around." En tjänsteman som utredde ärendet sa senare att: "We know he broke some part of the Federal Aviation Act, and as soon as we decide which part it is, some type of charge will be filed. If he had a pilot's license, we'd suspend that. But he doesn't”.

Larry fick böta 1500 dollar, men blev berömd på kuppen. På något sätt ligger det något djupt tillfredställande över hans agerande, tycker jag.

Etik och moral

2011-08-31T13:46:00.005+02:00

Ibland blir man förvånad. Det är roligt att bli det mitt i en rutin.

En gång hade jag delat ut en fri uppgift i skolan kring Etik och Moral. Eleverna skulle lära sig att se ett etiskt dilemma ur flera perspektiv och dom skulle använda sig av dom olika etiska teorierna som finns. Sedan skulle dom avsluta det hela med ett eget resonemang. En ganska ordinär skoluppgift, helt enkelt.

Två flickor hade valt att diskutera det något känsliga ämnet ”Sex före äktenskapet eller ej”. Dom gjorde vad som förväntades och tog även upp vad de olika världsreligionerna hade att säga i frågan. Så långt inga konstigheter. Det som förvånade mig var deras avslutande resonemang.

Tesen dom drev, mycket skickligt faktiskt, var att det fanns en poäng, som inte har med Gud att göra, till varför man kan vänta med sex tills man är vuxen. Problemet dom här flickorna såg var att barn i dagens samhälle slutar vara barn alldeles för tidigt. För fort blir dom av med sin oskuldsfullhet. Tidig sexuell aktivitet, genom webcams, internet med mera, kan i värsta fall leda till att man gör saker man vare sig vill eller förstår.

Könssjukdomar, övergrepp och olagligheter, oönskade graviditeter i tidig ålder, oönskade aborter i tidig ålder. Med mera. Detta, på grund av brist av information och avsaknad av vägledning och upplysning, får förstås en stor inverkan på unga pojkars och flickors fortsatta liv sammanfattades redovisningen.

Jag vet inte vad jag förväntat mig, att alla svenska gymnasieungdomar är för fri sex och att dom som inte är det kommer från religiösa hem? Fy, magistern, så fördomsfullt, sa jag till mig själv efteråt. redovisningen var även intressant för att eleverna hämtade innehållet i redovisningen från sin egen vardag. Dom var själva danstränare för barn och hade reagerat på hur vissa barn talar, klär sig och sminkar sig.

Länge funderade jag över redovisningen. Fortfarande funderar jag över den.
Jag tänker på hur ska jag skydda mina barn. Eller hur ska jag hantera detta som lärare.

Milgram

2011-08-29T14:14:00.001+02:00

Ett berömt psykologiskt-sociologiskt experiment genomfördes på 1960-talet av psykologen Stanley Milgram. Försöket handlade om att belysa en människas benägenhet att på uppmaning av en auktoritet utföra handlingar mot andra som vederbörande av samvetsskäl normalt inte skulle göra.

I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning. När offret, som var en skådespelare, svarade fel skulle en elchock sändas och graden delvis ökas vid fler felaktiga svar. Allteftersom spänningen i stötarna ökades, klagade offret alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur offret mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga. Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med,i tur och ordning, följande argument:

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken.

I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

Att Milgram genomförde det här experimentet är ingen slump, under 1960-talet diskuterades nazismen som fenomen med kulmen av rättegången mot Adolf Eichmann. I dag, femtio år och en stor mängd folkmord och övergrepp senare, är det väl knappas någon som i ifrågasätter att vi, vanliga människor, under vissa omständigheter är kapabla till omänskliga övergrepp.

Nazitiden var förvisso extrem, men samma beteende har skett och sker i större och mindre skala hela tiden. Historikern Bauer säger ungefär att ”det mest förfärande är inte att nazisterna var omänskliga utan att dom faktiskt var vanliga människor.” Vad vi kan göra är att skapa möjligheter för oss människor att bottna i oss själva, självrannsakan, i brist på bättre ord. Att trotsa auktoriteter. Många av experimentdeltagarna skrev efteråt till Milgram och tackade för ”väckarklockan”.

För min del tror jag att ett socialliberalt samhälle är bäst lämpad för att lösa den här typen av frågor. Ett samhälle som både ser och uppmuntrar individen, men som också ger kollektivet möjlighet att bli en individ. Skuggan ur vilken en massmördare eller terrorist kan kliva ut ur försvinner kanske inte, men jag tror den minskar i ett sådant samhälle.

Hycklare

2011-08-26T11:51:00.004+02:00

Jag drar mig för att ta upp det jag uppenbarligen nu ändå gör. Det känns lite pinsamt, faktiskt. Men historien är ändå tämligen välkänd i den trängre bekantskapskretsen, en kompis uppmanade mig högt och ljudligt på en stor fest härförleden att berätta den med motiveringen att ”den bara måste berättas", följt av ett asgarv. Och eftersom jag uppenbarligen gjorde så kan jag väl lufta den även här.

Men jag börjar i en annan ände. När dom rödgröna i valspurten nu senast engagerade världsstjärnan Stellan Skarsgård irriterade det mig. Inte för att en mångmiljonär inte kan ha vara socialist, utan för det uppenbara hyckleri jag tyckte mig se från båda sidor. Socialister har nämligen i alla tider använt rikedom som en synonym för egoism och missunnsamhet. Sedan funderade jag lite småsurt över att man verkligen borde granska Stellan och hans skatteplanering.

Sen kände jag mig lite futtig och ville inte kännas vid dom där andefattiga och något fördomsfulla tankarna. Det var samma känsla jag haft i ett annat sammanhang några år tidigare och skammens rodnad är fortfarande förknippad med det minnet.

Man får gå tillbaka tio år i tiden till ett samtal mellan mig och äldre kollega, han var en institution, en patriark, med massor av år och erfarenhet medan jag var ny på arbetsplatsen. Där fanns också en vacker medarbetare och det var kring henne samtalet kretsade. Den äldre kollegan ville hänvisa till henne i något sammanhang och jag visste inte hennes namn varpå han skulle förklara vem han avsåg. ”Du vet hon, med dom snygga brösten” sa han till slut.

Under ögonblicket av en sekund genomgick jag en inre kris. Jag visste mycket väl vem han avsåg. Men jag ville inte föra den typen av samtal om personen i fråga med honom. Jag ville inte bejaka detta och jama med. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. ”Näe, jag vet inte, det har jag inte lagt märke till”, mumlade jag. Den äldre, rutinerade, vördnadsvärde kollegan fångade min blick och höll den kvar i några sekunder. Sedan sa han ett kort, kärnfullt ord: ”hycklare”.

Sedan dess har jag ibland alltså diskuterat händelsen som en lustig anekdot. Frågan jag funderar över är vem, om någon, som ska skuldbeläggas. Jag? Den äldre kollegan? Det finns dessutom säkert en och annan (idiot) som anser att allt var den vackra kvinnans fel. Jag klandrar ingen utan tänker på Jesus ord kring vem som ska skjuta det första slagskottet från blå. Inte är det jag, i alla fall.

Javisstjävlar-butiken

2011-08-24T10:49:00.002+02:00

Jag har kommit på en ny affärsidé.

Eller jag och jag förresten, i ärlighetens namn ska det framhållas att jag gjorde det tillsammans med John-Erik Göras i Kammarkören. Förutom att han är en fantastisk sångare som genom sina soloinsatser i ”And so it Goes” firat oerhörda triumfer i såväl Tallinn som Dalarna, så är han också en rolig person.

Efter att vi tillsammans flytt en våldsamt överförfriskad långtradarchaffis, iförd en t-shirt med texten ”Born to Fuck”, när denne skulle låta sitt vatten i pissoaren i den fyra kvaderatmeter stora toaletten ombord på färjan över, och vi senare utan hans kiss-stänk var lyckligt återbördade till baren, kom vi på hur vi skulle bli förmögna. Här följer idén (det är ingen idé att sno den, vi har redan sökt patent).

Alla, eller åtmisntone väldigt många, i synnherhet från ålderskategorin yngre medelåldern och uppåt, som är ute och reser vill ha med sig något fint till sina nära och kära när dom kommer hem igen. Det hör liksom till. Det var det John-Erik och jag redan börjat fundera på. Vad ska vi köpa med oss hem till barnen? Antingen vill man fixa det på en gång, eller så kommer man alldeles för sent på det när man ankommer flygplatsen, båtterminalen eller tågstationen. Panik.

”Ja visst, jävlar! Presenthelvetet!”. Men då är det så dags. Det är där vi kommer in i bilden. Affärskedjan ska heta ”Javisstjävlar” och hemligheten ligger i lokaliseringen, vi finns precis där vi behövs. Vår personal är specialutbildad på alla åldrar och kön och kan snabbt ta fram lämplig present i precis rätt prisklass. Långsamt kommer vi att expandera och småningom dra oss tillbaka som mycket förmögna män. IKEA kommer att framstå som ett medelstort företag i jämförelse.

Dagis på hjul

2011-08-22T13:52:00.001+02:00

Runt om i Sverige provar olika kommuner förskolevarianten ”Dagis på hjul”. Det innebär helt enkelt att man i aktuell förskola inte har någon lokal utan enbart personal. Och en buss. I stort sett all utrustning som behövs måste få plats på denna dagisbuss. Vissa har både lokal och buss, men varianten borde gå att genomföra enbart med hjälp av buss.

Man planerar så att bussen avgår till en viss destination, ibland flera, och där tillbringar barnen tillsammans med personalen sin dag. Det är ju inte meningen att barnen ska köras omkring hela dagen. Måltider sköts via värmeskåp i bussen, men man kam även angöra en matsal eller restaurang vid lunchtid.

Den enda nackdel jag kan se är självfallet extrema väderlekar, främst kyla. Men i övrigt kan jag bara se möjligheter, både kostnadsmässigt, för personalen och barnen.

Skuld

2011-08-21T21:43:00.003+02:00

I våras diskuterade jag nu och då Faluns miljö.

Den är inte så bra, och har inte varit det på flera hundra år. Nu håller man sedan några årtionden på att rena vattendrag och sånt. Jag skulle ändå inte äta kräftor från Vällan eller gädda från Runn. Sen får alla utsocknes som flyttat dit och bedyrar vattnets goda kvalitet säga vad dom vill. Faktum är att den enskilt största svenska förorenaren av Östersjön fortfarande är...mm, just det, Falu Gruva.

Det må vara hur det vill med det där. Vill vi få en förändring till stånd så kan vi så klart lägga mycket resurser på att sanera gångna tiders miljöförstöring. Inget ont i det. Men vi bör nog också göra begreppet hållbar utveckling till något självklart för alla i vardagen. Tänka framåt, lite.

Hur lyckas?
För det är ju schysst med all inclusive-resor, att åka bil till jobbet och så vidare. Jag undrar vad mina barn eller eventuella barnbarn kommer att säga eller tänka om mig och mina samtida: Farsan/morfar: Hur tänkte ni där, egentligen? Bil VARJE dag?

Man lär väl bli svaret skyldig.

Rubiks kub

2011-08-18T10:47:00.003+02:00

Ett av proven man får utstå för att bli yrkessoldat i Sveriges nya yrkesarmé går ut på att man sitter i en glasbur. Samtidigt som ens fängelse fylls med sand, ungefär som ett timglas av gammalt snitt, ska man lösa Rubiks kub. Det gäller att klara det innan buren blir full av sand och man därmed går under. Provet, i all sin enkelhet, handlar om att lösa problem och behålla lugnet i en pressad situation.

I Sverige har vi senaste åren diskuterat principen om huruvida vi ska ha ett yrkesförsvar eller som under större delen av 1900-talet, ett värnpliktsförsvar. Det blev en yrkesarmé som bekant. Och nu kan man ansöka om att få arbeta som soldat. Men debatten har dock inte så mycket, vad jag uppfattat ialla fall, handlat om vilken typ av soldater vi vill ha. Det verkar försvaret få bestämma. Men jag tycker det är en viktig demokratisk fråga för rimligen måste soldattypen, liksom vilken sorts ledare länder har naturligtvis, påverka hur vi för krig.

Under första och andra världskrigen har inte fokus legat på enskilda soldaters övergrepp mot civilbefolkningar. Det kan ha att göra med att staterna, inte minst nazisterna, såg kriget som ett totalt krig där alla medel var tillåtna. Såklart begick både ryssar, britter och amerikaner också övergrepp i kampen mot de fascistiska regimerna.

Från Vietnam och framåt har bilden av den enskilde soldatens beteende kommit allt mer i fokus. Det kliniskt perfekt utförda kriget som inte minst USA försökt lansera, finns helt enkelt inte. Krig och konflikter kommer naturligtvis alltid att finnas. Frågan är hur vi hanterar dem, och vilka.

Där blir dom som faktiskt utkämpar kriget en intressant sak. Man kan utläsa en hel del, och kanske får man den mest rättvisa bilden, av ett samhälle eller kultur om man ordentligt genomlyser dess skuggsida. Hur ser brottsligheten ut, vilka begår brott och vilken sorts? Hur för en nation krig och på vilka grunder? Vilken sorts människor är det som utför hantverket?

_____________

En gång i Frankrike gick jag på en fest. På den festen kände jag inte så många så jag försökte träffa nya vänner. Jag kom att prata med en belgare som till yrket var legosoldat. Han hade varit med i främlingslegionen men även agerat som privat entreprenör. Och han hade deltagit i många krig, stora som små. Tydligen främst i Afrika. Han pratatde inte mycket, men drack desto mer. Till en början verkade han ändå gilla vårt samtal där han redogjorde för framgångsrika uppdrag. Och jag var verkligen fascinerad.

En annan person på festen stötte till honom av misstag så lite vin spildes. Personen som gjorde det märkte inte sin klumpighet, utan gick vidare. Min nyfunne belgiske bekantskap blev helt vild. ”Hoppsan”, sa jag och skrattade lite. Plötsligt halade han fram en stor kniv som han viftade med någon centimeter från min näsa. Han lutade sig fram och väste: ”Do you want to die?”. Så reste han sig plötsligt, sparkade till en stol som gick sönder, och lämnade festen. Han tog med sig kniven.

Fattiga och Rika

2011-08-16T19:24:00.002+02:00

Det har alltså varit en bra semester. Vi har varit på västkusten, i Skåne och vi har fjällvandrat. Jag har till dags dato badat 120 gånger. Livet är schysst. Visst gnäller man lite när man inte tycker sig ha råd med en trenchcoat av märket Burberry för nio tusen spänn, men ändå. Man har ju ett jobb och en bostad att återvända till efter semestern.

Så är det inte för alla. I Saltsjöbaden, tex, har föräldrarna en egen liten kulle som barnen kan lära sig att åka skidor på. Det kanske inte är något speciellt, i och för sig. Det som skiljer är att den här föräldragruppen även har köpt in en pistmaskin och snökanon, investeringar på åtminstone ett par hundra tusen kronor.

Fast Malin har sagt att jag inte passar i en Mercedes. Inget att göra åt, säger hon. Det bara är så.

Dock kan man konstatera att glappet mellan fattiga och rika har ökat i Sverige. Vi har fått en ny medellös underklass i ordets verkliga bemärkelse. Ofta är det invandrare utan utbildning, jobb och grundläggande språkkunskaper det handlar om. Dessa människor måste vi ta hand om och hjälpa till en dräglig tillvaro.

Dom som inte håller med mig om det, till vilka jag räknar exempelvis Jimmie Åkesson, tycker jag bör studera vad Koranen säger om att fira Ramadan och ge allmosor. Dessa företeelser tjänar nämligen som en påminnelse om hur det är att vara fattig och att inte ha tillräckligt med mat för dagen för sig själv och sina nära och kära.

En ganska nyttig påminnelse, tycker jag, att rent praktiskt sätta sig in i hur livet ter sig för människor i ens omgivning. Man behöver visserligen inte konvertera till Islam, det räcker med att prova på att leva enligt socialbidragsnormen en månad eller två.

Nån som hakar på?

Inloggning

2011-08-14T17:54:00.002+02:00

Så har ännu en semester tagit slut.

Det har varit en bra semester. Får man fjäll och salta bad så blir det gärna det. Jag har dessutom kommit i gång bra med min löpning, även om det stundom känns som om man springer med döden i hälarna. När jag springer iförd ett par gröna byxor och gul tröja ser jag faktiskt ut som ett trafikljus. Men, som en iranier i mitt basketlag sa 1986 när han efter en träning stod utanför hallen och rökte, det är godast efter springa, va. Jag väger med andra ord fortfarande lika mycket.

Politiskt börjar nu satsningen mot riksdagen alternativt kommunfullmäktige. Jag har blivit antagen till en ledarskapsutbildning i Fp:s regi på regeringskansliet vilket känns spännande.

Yrkesmässigt har jag bytt program till natur. Varför, kanske någon undrar. Jag vet inte riktigt, kanske behövde jag bara omväxling. Men sant är nog att även om jag allmänt ser mig som en sång och dansman, så har jag också alltid sett mig lite som tillfällig på Estetiska programmet. Min syn på kunskap och hur jag lägger upp min undervisning passar nog egentligen bättre på natur. Vännerna och kollegorna finns ju kvar, även om jag byter program.

Det ska hursomhelst bli kul att börja jobba igen, fan tro´t.

Henrik Vinges segelbåt

2011-06-22T10:22:00.002+02:00

Vi var ganska fundersamma härom morgonen, Malin och jag. Mina hade resolut tömt spargrisen och sorgfälligt stoppat ned 60 av sina surt förvärvade kronor i sin portmonnä att spendera på dagis. Vi försökte en god stund förklara för henne att det nog inte fanns något att köpa på dagis, alls, faktiskt. Trodde vi ja. Det visade sig att en ur personalgruppen tillverkar egna änglar vilka kostar 60 kronor, varav 30 kr går till barncancerfonden. Det var en sådan vår äldsta dotter nu ville ha. Hennes första egna köp blev en ängel på dagis. Så fint, tänker pappan med darr på läppen, och så passande.

Mina Anita Margareta Adolphson går nu ut det första av sina utbildningsstadier. I höst börjar hon i förskoleklass. Vart tar tiden vägen tänker jag lite gråtmilt samtidigt som jag är glad över att hon är så stor att hon enkelt klarar sig själv. Snart står hon där och viftar med den vita mössan och har tagit studenten, alternativt tar epan till jobbet på Hedins trävaruhus. Någon räknade förresten ut att en genomsnittlig student kostar 16 000 kr. Vafalls!? Snart måste man vara miljonär för att kunna leva. Fast i Sverige är nästan alla miljonärer i en eller annan mening. Nästan alla.

Det drar ihop sig till semester. Eftersom jag tillhör den kategori människor som ogillar att bära shorts och bermudaskjortor på jobbet kan jag, rent teoretiskt, bära dom plaggen när jag är ledig. Frågan är vad man ska göra mer. Svensklärarna ondgör sig över att man INTE spenderar tid, utan man tillbringar den. Carpe Diem, som Henrik Vinges segelbåt heter. Eller köp en ängel, vad nu det kan heta på latin.

Det ställs högre krav på familjelivet under semestern. Det är då människor dricker mer alkohol och relationsproblem uppstår i högre utsträckning. För många är det svårt att räcka till nästan hundra procent om dagen för de sina. Som det nu känns ser jag dock fram emot det. Jag hoppas jag kan vara en ängel för familjen varje dag under denna sommar och lägga allt annat åt sidan. För tiden går ju så fort, apropå Vinges segelbåt.

Därmed tar alltså `Adolphson´ semester. Förhoppningsvis är jag tillbaka i mitten av augusti. Jag önskar er alla en glad sommar!

Fluortanten

2011-06-20T10:40:00.002+02:00

För en tid sedan var jag hos tandläkaren. Åh, vad jag brukade hata att gå dit. Men den här gången hade något förändrats. Visst, det var kanske inte det skönaste jag upplevt i horisontalt läge, men det var faktiskt helt okej. Lite småmysigt, nästan. För 800 kronor blev jag av med lite tandsten och fick lite puts på emaljen.

Om man har hål blir det förvisso dyrare. När man blir äldre och får problem med tänderna blir det också dyrare. Jag tror det var Persson, den store sossen, som påstod att det inte ska synas på tänderna vilken socialgrupp man tillhör. Detta är en fråga där jag håller med honom. Tänder ska inte vara någon klassfråga, eller socialgruppsfråga för att använda en mer adekvat term.

Alla ska ha råd att få den tandläkarhjälp dom behöver. Men då kan man inte förbjuda privata tandläkare, som jag ser det. Där kan dom som har råd betala lite mer. Det betyder inte att sämre bemedlade ska få sämre vård. Folktandvården ska fortsätta erbjuda samma höga service ändå. Och vips så får människor jobb, behövande hjälp och staten behöver inte subventionera i lika stor utsträckning. Resurserna räcker längre - vad är det för fel med det, Vänsterpartiet?

Vi förflyttar oss nu till Södra Skolan här i stan, året är 1980. Ronald Reagan har just blivit president i USA och här i Sverige ska vi rösta för eller mot Kärnkraft. In i mitt klassrum kliver en bastant dam munskyddsförsedd och med en rullvagn framför sig. Det är fluortanten som har kommit till skolan. Barnen vrålar ett unisont ”Neej!”. ”Jojomän” säger damen leendes varpå hon delar ut en liten mugg med fluorgurgel till var och en av oss.

Den här typen av förbyggande åtgärder har vi inte råd med längre. Nu finns det dom som menar att fluor är skadligt och att det är lika bra att vi slipper fluoret. Jag vet inte hur det är med forskning på det området men tycker det är synd att samhället på fler och fler områden får ägna sig åt efterbehandling/panikinsatser snarare än en förebyggande åtgärder.

För en som äter upp barnens lördagsgodis när dom inte vill ha mer, och därför anpassar påsens storlek till barnens för att på så vis hålla den egna konsumtionen intakt, är detta inte en oväsentlig fråga.

Uppdatering, Upendo School

2011-06-17T10:26:00.000+02:00

Hej!

Många av er känner till att jag bedriver ett biståndsprojekt i Upendo
School, Mombasa, Kenya. Många av er har också redan skänkt pengar. Tack!

Jag vill med denna uppdatering ge en aktuell bild över läget, vart era pengar har
gått och berätta lite om skolans framtidplaner. Jag hoppas så klart också
att du vill skänka en slant till. Varje krona kommer till nytta!

Sätt i så fall in ditt bidrag på kontonummer (SHB): 6451-656 95 94 52 och
ange gärna vem det kommer ifrån!

Jag och Martin tänker fortsätta donera en viss summa månadsvis så länge
det är möjligt. Vi kommer i november åka ner och besöka Upendo igen och
göra en aktiv insats på plats. Vår förhoppning är att kunna finansiera
någon form av medicinsk insats som vaccinering, men detta är under
planering.

Här nedan kan du läsa en rapport om skolans situation i nuläget!
________________________________________________

- Skolan startades 2003 som en förskola av mde Christine, småningom
tillkom en volontär-lärare som arbetade utan lön.

- Efter ett år fick skolan en donation på tio skolbänkar av vilka alla nu
är trasiga. Upendo School har vänt sig till några av Mombasas många
turisthotell för stöd men det har varit svårt att få något till stånd.
Själva byn kan inte bistå med något. Man kan alltså inte säga att skola
erhåller något som helst annat stöd på regelbunden basis.

- Föräldrarna står för pennor och böcker för eleverna i den mån dom kan.

- Skolan omfattar undervisning upp till fjärde klass och man har
sammanlagt 121 elever. Verksamheten pågår ungefär sex timmar per dag.

- Skolan har sex lärare av vilka alla är volontärer. Man accepterar det
lilla man kan få i ersättning men ibland finns inte medel att betala lön.
Detta skapar problem eftersom lärarnadå inte kan försörja sig och måste
hitta andra inkomstkällor.

- Man undervisar i Matematik, Engelska, CRE (som jag är osäker på vad det
betyder på svenska), Samhällskunskap och Swahili.

- Pengarna vi betalade till skolan under förra året har givit dem
möjlighet att betala lärarna lön, köpa pennor och papper och till mat till
barnen.

- Kommande bidrag kommer ge skolan fortsatta möjligheter att betala
lärarna lön men den största utmaningen är fortfarande att förse barnen med
mat för dagen.

Man uttrycker även en förhoppning att kunna bygga och utrusta fler
klassrum liksom kunna göra större satsningar på de talrika föräldralösa
barnen.

- Skolans egna mål är:

1. Förse barnen med en bättre utbildningsgrund eftersom utbildning är
nyckeln till livet.

2. Att göra de fattiga och icke läs/skrivkunniga föräldrarna medvetna om
vikten och nyttan av utbildning.

3. Att stimulera och engagera barn som har problem med motivationen: "as
an idle mind is a devil workshop".

4. Skolan fokuserar också på framtida förändringar i omgivningen och på
framtidens människor (i byn och Kenya).

5. Att ge och visa kärlek och omsorg för framförallt föräldralösa barn.

6. Att utplåna fattigdomen för framtida generationer.

Jag hoppas verkligen du vill hjälpa till!

Abort

2011-06-15T20:07:00.002+02:00

Sverige sägs vara ett av världens säkraste länder att föda barn i. Dom flesta här tar fri abort för något självklart. Men så ser det verkligen inte ut överallt i världen. Ibland blossar debatten upp även här hemma. Nu senast var det Birro som tyckte det var ovärdigt att aborterade foster fick ligga och självdö efter utfört ingrepp. Huruvida det var ett argument mot abort som företeelse vet jag inte. Detta kan han hursomhelst ha rätt i, men så länge det är kvinnan som ensam genomgår en graviditet (vem vet vad framtiden bär i sitt sköte) och tar det största ansvaret för ett barn strax efter födelse måste samhället givetvis ta hänsyn till detta.

Fri abort är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle med ambition att bli jämställt.

Varför just gränsen ska gå vid vecka 18 är däremot en komplicerad fråga som jag får återkomma till. Foster som föds vecka 21 kan överleva (prematurer), åtminstone i industrialiserade länder. Sverigedemokraterna vill förresten förbjuda abort efter vecka 12, om dom inte har ändrat sig. Detta skulle få stora konsekvenser. För kvinnorna i första hand, men småningom även för män. I alla fall för jämställda män.

En elev försökte i en uppsats argument emot abort, men hade det kämpigt att hitta några som inte var av religiös natur. ”Tänk om dina föräldrar aborterat bort dig, det skulle du inte tycka om?”. Vederbörande var förmodligen något på spåren här, men jag låter detta passera för ögonblicket. Låt oss vidare låtsas att det vore möjligt att skippa alla religiösa företrädares argument emot abort eftersom det handlar om tro och världsbild. Låt oss i stället vända blicken mot Indien.

I Indien, världens näst folkrikaste land och på många håll otroligt fattigt, ligger synen på kvinnan i många fall kvar på en medeltida nivå. En läkare upplyste mig om att cirka 300 000 tusen kvinnor dör årligen i samband med önskade eller oönskade graviditeter. Tre hundra tusen. Ett foster som ligger i säte, eller någon annan av alla komplikationer fostret och mamman kan råka ut för i samband med en graviditet, leder ofta till döden för dem båda. Det finns i stort sett ingen mödravård att få. Eller professionell hjälp med förlossningen.

Man dör i barnsäng, alltså. Det gjorde man i Sverige på 1800-talet. ”Den kärlek som är utan orsak är underbar”, är ett uttryck jag hörde någonstans. Det borde gå att koppla ihop med situationen världens utsatta kvinnor på något sätt. Frågan är bara hur man gör det utan att framstå som cynisk.

Smokerings

2011-06-14T12:50:00.002+02:00

Häromkvällen tittade jag ut på ungdomarna på gården som hade fest. Dom spelade gitarr och var glada och dom slutade dessutom i tid, så jag kunde sedermera sova gott. Mitt på bordet dom satt vid stod en vattenpipa som man rökte ur. Det är tydligen den nya grejen, att röka vattenpipa.

Undrar förresten om Sverigedemokraterna röker vattenpipa på sina högljudda riksdagsfester. Dagen efter kanske dom släntrar ner och köper en bakis-kebab samtidigt som dom ondgör sig över turkar och araber. Själv brukar jag föredra en pizza med så mycket biarnässås att den måste förtäras med sugrör samtidigt som jag ondgör mig över mycket, dock inte över turkar och araber.

Staten har satt upp som mål att vi ska ha ett tobaksfritt samhälle 2014. Priserna på tobak har stigit dom senaste åren. När jag började snusa på 80-talet kostade en dosa Generalsnus 4,50 kr på BP. Nu kostar den ca 50 kr. Följdaktligen snusar jag inte längre.

Det är sedan länge olagligt på många håll att röka på arbetsplatsen eller på arbetstid. Den olagliga importen av tobasvaror är troligen gigantisk. Swedish Match har, så vitt jag förstår, sin största tillverkning i Danmark. På skolan är det olagligt att röka men man är helt uddlöst i att efterleva förbudet. Vad ska man göra, ringa polisen eller?

Var går egentligen gränsen för bruk och missbruk? Om staten har höga kostnader för skadorna relaterade till rökning har den då rätt att förbjuda bruket? Vad är det som säger att det är mer rätt eller fel att röka braj än Gula Blend? Om man väljer att röka sig till lungcancer, supa sig till leverskador eller knarka sig till oienkänlighet, har man då förverkat sin rätt till vård?

Nej naturligtvis inte. Men friheten har ett pris. Däremot borde så väl frihetivrare som folkhälsoivrare på var sin kant fundera lite mer ingående över är vad det kostar, själsligt, kroppsligt och samhälleligt, att inte göra något alls. Vare sig det handlar om förbud, regelering eller någon annan form av hantering.

http://www.youtube.com/watch?v=FXgWDv422d8

Monstret i tvättstugan, del 2

2011-06-12T11:17:00.005+02:00

“People should know when they are conquered” sa hjältens underofficer Quintus i filmen “Gladiator”. Och hjälten svarar: “Will you, Quintus? Will I?”

Nåväl, själv vet jag när jag är besegrad. Jag har dansat med dom stora elefanterna och befunnits väga för lätt i vågskålen. Jag är besegrad.

Min arga grannes sista drag är storartat. Magnifikt. Hon har fått hyresvärden Gruvstaden att sätta upp nya ordningsregler i tvättstugan. Med stora svarta bokstäver i Times New Roman präglade på vitt papper med dom majestätiska orden ”GRUVSTADEN INFORMERAR...” får jag veta att man numera endast får boka tider i lägenhetsnummer. Alla andra sorters bokningar är olagliga och får övertas av annan hyresgäst. Maleur.

Ok. Hon vann. Och det kanske var det bästa, ändå. Min sista barnslighet bestod i att sätta upp en lapp med texten:

GRUVSTADEN INFORMERAS:
Lapprika papprika puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil

Ett sent PS: Malin frågade över morgontidningen när jag i min upprördhet sprang upp och ner ur tvättstugan om jag reflekterat över att det kanske jag som är monstret i tvättstugan. Visst, sparka på dom fallna ni.

Tradition

2011-06-10T12:19:00.004+02:00

Det stundar till examen!

Alla är glada och man ser så fina kläder överallt, inte minst folkdräkterna vädras denna dag. Det är bara min bror polisen som surt hoppas på regn eftersom mängden elände minskar vid dåligt väder. Som jag brukar säga på studentdagen till mina syskon (borsan är alltså polis och syrran sjuksköterska): Nu är mitt arbete över, nu börjar ert! Cyniskt? Inte då.

Det är annars en känslig fråga, det där med traditioner. Ska man fira i kyrkan eller inte? Och hur är det med Lucia? Många av de olika världsreligionerna har sina högtider i midvintertid. Tycker barnen ens om Lucia, förresten? Dom stora högtidsfrågorna tycks gälla om vi ska fira avslutning i kyrkan eller ej och om inte pojkar också kan få vara Lucia. En kollega var lite fundersam över att man flaggar med EU-flaggan så här på examen. Kyrka, EU eller genus.

Varför ska det gnäggas så förbaskat, kan man undra. Hur illa mår en ateist som firar examen i en halvtimme i kyrkan? Jag tror inte jag
mått så dåligt om jag firat i en synagoga eller i Folkets Hus. Jag tror jag nämnt det förut, men kanske kunde man plocka fram någon sorts övergångsrit från flera olika kulturer och göra någon intressant blandning vid högtiderna. Eller så får man göra som man vill.

I kväll har jag kollegorna hemma hos mig på obligatorisk fyllnadstjänstgöring. Vi har alla våra traditioner, i det stora och lilla.

Johan Brädbärare

2011-06-08T15:21:00.004+02:00

Vi är inne i stipendietider. Redlighet och nit ska nu belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederpriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall. Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium. Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin ”Skötsam, manlig teologie studerande”. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och dom är ganska sparsamma i vad dom tillåter. Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela. Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dom som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium. Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På 200 år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigeter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli. Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?

Sverigedemokratens nationaldag

2011-06-06T19:29:00.002+02:00

God dag, herr Sverigedemokrat!

Jag är också en svensk demokrat. Har vi något gemensamt?
Låt oss ta reda på det, låt oss gå ut och fira nationaldagen tillsammans. Låt oss fira en fri och öppen nation där tron på människors lika villkor och värde, oavsett bakgrund, är den rådande normen.

Låt oss fira ett land som fortsätter att ta emot flyktingar, som ser människor som kommer hit som en tillgång.

Låt oss fira ett land som ser och erkänner minoriteters sätt att leva och vara och inte dömer dom utifrån vilken sexuell läggning, val av huvudbonad eller färg på håret dom har.

Låt oss fira ett land som inte accepterar diskriminering mellan kvinnor och män utan som istället ser värdet av att båda könen har samma villkor.

Låt oss även vara så framsynta att vi firar ett land som så värdigt som möjligt tar hand om dom grupper som inte klarar, eller inte vill, att leva efter dom lagar och regler som finns här i Sverige.

Låt oss till sist tillsammans fira en nation som kan, inom normen demokratiska värderingar och alla människors lika värde, ta tillvara allt detta och skapa en hållbar framtid för alla som vill.

Fast jag vill i ärlighetens namn höja ett varningens finger för jag vill ju inte sälja på dig grisen i säcken: hänger du med på den här nationaldagsfesten är du inte längre sverigedemokrat. Bara så du vet.

Deadwood

2011-06-05T23:04:00.003+02:00

Man vet att det är försommar i det här landet när det drar in mer stekos genom det öppna fönstret än det man vill vädra ut från köket. Rockstad och kakishorts. Naturen är vacker så här års men det finns även irritation i luften. Tur man har Deadwood och Mad Men nr 3 i bakfickan.

Matjord i fickan

2011-05-31T08:21:00.003+02:00

I denna vårens och skolavslutningarnas gyllene tid kan man ibland se en och annan, förmodat, lustig t-shirt. I morse såg jag en som var försedd med en bild föreställande frälsaren på korset. Under denna klassiska bild stod texten: ”Så kan det gå, snickarjävel”. Omdöme, som en del muslimer sa till Jyllands Posten och Lars Vilks.

Sedan tog pedagogen i mig över. Jag tänker att det kanske inte alltid går så väl även om man är född till storhet. Det slutar inte per automatik lyckligt bara för att man som Jesus hade en känd pappa. Går vi ner en oktav i kändisstatus kan vi säga samma sak om kungen. Rikedom och predestination är inte värt så mycket om man inte har en teoretisk grund som funkar. En bra utbildning leder naturligtvis inte heller automatiskt till framgång.

Dock tror jag det är bättre att börja i andra änden. Att utvecklas, finna sig själv och sin fulla potential och sedan göra något stort. Eller något litet, om man så önskar. Där är det min yrkesuppgift att hjälpa till lite.

Jag tycker nästan lite synd om kungen. Han verkar så sorgset aningslös, nästan lite gullig. Han kommer från en annan värld och har inte vanan. Men nog skulle man vilja ha en lite mer slipad monark som ibland vann en eller annan rond mot pressen. Man kan få ett hyggligt eftermäle oavsett hur man verkar i jordelivet. Se bara på Jesus.

Det är kanske statschefslärare jag borde bli? Det ligger väl i linje med vad lärarnas fackförbund i dag uttrycker i dagens SvD: att lärare måste kunna göra karriär. Jesus var ju också lärare. Fast utan lärarleg, då han var obehörig.

Hursomhelst, börjar det bli dags att vända någon form av blad.

Mansjour 2

2011-05-30T12:53:00.004+02:00

Verksamheten är inne på tredje året och kommunens pengar räcker fortfarande inte till att finansiera två heltidstjänster för en mansjour för Falun-Borlänge. Det är för bedrövligt. Alltså vänder man sig återigen till Länsstyrelsen och äskar om 658 000 kr för nästa budgetår. Det är risk för avslag denna gång.

Jag är förbluffad. Det är uttalade målsättningar att kommun och landsting ska arbeta förebyggande i vård och omsorger. Vad kan vara mer förebyggande än att förhindra att män misshandlar dom kvinnor dom lever med? Helst om männen själva söker hjälp för sitt våldsamma beteende. Ändå kan inte Falu kommun prioritera denna verksamhet. Är det att ta ansvar för våldet? Dom sextio män som sökt hjälp gör i alla fall ett försök att ta ansvar för sina handlingar.

Förutom dom direkta offren, åtminstone sextio kvinnor, så rör det sig också om över hundra barn som blir direkt eller indirekt vittne till att deras mamma misshandlas. Genom att inte tillåta att denna verksamhet blir permanent och genom att lägga över ansvaret för att verksamheten finansieras på Länsstyrelsen vill jag påstå att kommunen bryter mot FN:s barnkonvention, vilken ska genomsyra all lagstiftning.

Kommunfullmäktige tog beslutet om att inte medge några pengar. Jag tänker gå till botten med det här. Om mitt eget parti röstade emot tänker jag ta dom i örat. Att dom rödgröna gjorde så är uppenbart med tanke på resultatet.

Emellertid finns det en ljusning vid horisonten. Glädjande nog verkar det som om fler kommuner i länet är intresserade av denna verksamhet. Möjligen kan man i så fall se en regional utvidgning vilket så klart är mycket bra.

Hur kommunfullmäktige i Falun kan avslå medel för denna verksamhet är för mig en gåta. Jag skäms å Falu kommuns vägnar som sig bör. Jag anser att varje enskild ledamot som röstade emot bör se sig i spegeln och fundera över om dom gillar det som ser.

Abdikera!

2011-05-27T11:42:00.003+02:00

Jag inser att jag dom senaste åren förändrats. Den konservativa årdra som alltid funnits hos mig har mer tagit sig uttryck i att värna om traditioner än i politik och samhällsbyggande. Jag gillar att fira jul på ett visst sätt men inte att bevara saker i samhället som inte är bra. Det kanske är mycket sagt att påstå att jag radikaliserats. Men kanske kan jag säga att förnuftet övertrumfar känslan.

I ett särskilt fall blir kollisionen tydlig. Helst i dessa dagar. Det är om monarkin jag talar. För jag har alltid gillat monarkin även om jag inser att principen är vissen i en modern demokrati. Jag gillar monarkin som en del av vårt historiska arv och för att dess roll som nationell samlande kraft. Säkert gillar jag den för den del andra saker också. Men som princip gillar jag den inte.

Jag börjar dock få ont om argument till dess försvar. Visst kan man tycka att statsmän i olika demokratier också fötts och uppfostrats till att bli ledare, och visst kan man tycka att kungahuset gör inget ont, utan gott. Som det nu verkar kliver hans majestät in i samma tveksamma liga där killar som Belusconi, Strauss-Kahn och Julian Assange lirar. Jag tycker, inte bara mot bakgrund av den senaste tidens händelser, att kung Karl XVI Gustaf är en medioker eller till och med dålig kung.

Betyder det att jag vill avskaffa monarkin? Nä. Inte än. Jag tycker istället man bör lyfta fram drottningens roll. Hennes arbete för världsnaturfonden och världens barn är beundransvärt. Men kungen borde avgå. Skriva sina memoarer, hålla föredrag, skjuta älg. Jag kan nu bara se ett enda giltigt skäl till att behålla monarkin: att Victoria blir statschef. Eller kanske först drottningen. För jag vill se vad en kvinna kan göra i egenskap av statschef. Det lär bli glest med kaffeflickor, antar jag.

Jag vill uppleva det faktiska resultatet av reformen av succesionsordningen från slutet på på 1970-talet. Jag vill se hur en kvinnlig monark kan påverka vårt lands attityder och normer på jämställdhetens område. Det känns som mer aktuellt än någonsin. Kan hända påverkar det ingenting alls. Men jag vill ändå veta.

Kungen, då? Abdikera. Det kan väl inte finnas något bättre än att vara en före detta kung? Ta det lungt och hjälpa Victoria lite. Umgås med prins Daniels föräldrar. Saknar han hetluften kan han, som jag skrev på FB till Tage, bli partiledare. Kanske för V eller MP. För han känner ju för den lilla människan och för staten, och han trivs som bekant väl i skog och mark. Vid närmare eftertanke kanske S kunde passa eftersom han också funkar i dom fina salongerna. Genom sitt hyckleri kunde han kanske passa i KD, som föredetting funkar även C. Eftersom han har en vass pr-avdelning i sina ledband kunde även M gå.

Det enda som inte passar är Folkpartiet. Men det har han i och för sig gemensamt med Björklund. Möjligen har dom enligt ovan förda resonemang fler saker gemensamt.

Monstret i tvättstugan

2011-05-26T09:15:00.006+02:00

En sån där grej man hör talas om är att det alltid är bråk och taskiga vibbar i kollektiva tvättstugor. Fast jag har alltid trott att det där rör sig om en myt eller att det åtminstone är starkt överdrivet. Det har till och med skrivits en bok i ämnet ”Den som inte tar bort luddet ur torktumlaren ska dö”, eller något sådant. Det finns en rolig blogg som jag länkar till här bredvid som heter ”Arga lappen”. Men nu har det hänt mig. Tillåt mig en kort bakgrund.

I vår familj är det ofta jag som tvättar. Dock är det både Malin och jag som bokar tider. Jag skriver alltid ”Adolphson”, medan hon ofta av gammal vana antecknar det namn hon hade som ogift: ”Tivander”.

Nu har någon uppenbarligen stört sig på detta och tagit reda på att det minsann inte bor någon Tivander i området och som därför absolut inte har rätt att disponera husens gemensamma tvättstuga, inte. Det började sättas upp lappar. Arga lappar med imperativ typ: ”Bor inte här!” (Är det ett imperativ, förresten?). Först svarade jag med egna lappar i stil med ”Va!? Vem bor jag med då!?” eller ”Åh nej – har hon lämnat mig!”. Eller som nu senast: ”Vilken tur, för det är olagligt att bo i tvättstugor”.

Den upprörde okände grannen river alltid ner mina lappar. Nu sätter vederbörande bara ett frågetecken när det står fel namn. Vilket enbart lockar fram än mer barnslighet hos mig, så nu bokar jag tider i namnen ”Roger Pontare”, ”Sune Mangs” eller det korta men kärnfulla ”Dolly”. Vi får se var det här landar. Finns det förresten någon lag som säger att man måste boka tvättstugan i eget namn och att inte i ett man tidigare haft, eller i ett alias?

Intressant fråga. Eller kanske inte. Det som stör mig är att någon på fullt allvar registrerat ett namn som inte känns igen. Sedan har man tagit reda på att det inte finns någon Tivander folkbokförd på adressen. Därefter har man skridit till handling, eller vad man ska kalla det för. Det är en del tid som gått åt till detta, som kunde använts bättre, känns det som.

Inom ett år ska jag bygga mig en alldeles egen tvättstuga. Den ska vara stor. I en rosaskimrande framtid ser jag mig själv vårda mina egna och min familjs kläder där inga arga lappar syns till. Däremot kanske jag smyger mig in i tvättstugan och bokar tider i påhittade namn. Apropå tid som kunde använts bättre, menar jag.

What could possibly go wrong?

Dominique och Julian, med flera

2011-05-23T12:55:00.003+02:00

Jag delade brännpunkt, SvD, på fejan i lördags. Genast fick jag reaktioner från kompisar. En genusforskare, Lars Jalmert, menar att Strauss-Kahns agerande är långt ifrån unikt bland inflytelserika män.

Kanske är kvinnor likadana. Men det vet vi inte för det är inte så många kvinnor som har dessa maktpositioner. Eller så florerar konspirationsteorierna, Stauss-Kahn är utsatt för en komplott från sina fiender som vill få bort honom. Samma rykten omger Julian Assange och hans eventuella sexuella övergrepp här i Sverige.

Stauss-Kahn må ha varit en utmärkt chef för internationella valutafonden, Belusconi en duglig (?) president, Tiger Woods en gudabenådad golfspelare, Roman Polanski en makalös filmskapare, Julian Assange en briljant på informationsteknologi och Bill Clinton en, med amerikanska mått mätt, bra president.

Det har inget att göra med om man begår brott, eller beter sig moraliskt tveksamt i andra sammanhang. Varför måste storhet på ett område omöjliggöra det motsatta på andra? Är Sverige en bananrepublik för att vi kräver medgivande till samlag från båda parter?

Problemet med att bemöta diverse konspirationsteorier är att det är omöjligt att föra ett kritiskt samtal kring ämnet ifråga. Det är ungefär som att tala med en fanatiskt troende. Är du inte med så är du emot, då är du en del av komplotten eller har gått på bluffen. Man kommer liksom inte vidare, då argumentation som har motsatta åsikter helt enkelt inte gills.

Misstänks man för ett brott ska det utredas. Är man orolig för att man inte kan få en säker rättegång kanske man kan fundera över hur offren, oftast den våldtagna kvinnan, i de flesta fall känner sig. Ska rätten lyssna på mig? Jo, jag hade ju tagit ett par glas vin...

Hur stor chans har en städerska mot en av världens mäktigaste män? Eller en praktikant mot USA:s president? Eller en kvinna som redan haft samlag med Julian Assange men som nästa gång insisterar på att han använder kondom, varvid han vägrar? Genast har dessa superkändisar sina beskyddare, allt från kändisar som Michael Moore Assanges fall till vänner och bekanta till mig som tycker att jag inte borde sprida sådan dynga som den från Lars Jalmert.

Ingen ska dömas oskyldig, så klart. Men principen kan inte vara att utgå från att en stjärna per definition är oskyldig, det köper jag inte. Och för mig är genusperspektivet tydligt: det är män som begår övergrepp och kvinnor som är offer.

(Den som tror, eller vet, att det inte går att få en rättvis rättegång någonstans i världen kanske borde fundera över dödsstraffets vara eller icke vara).

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/maktman-jagar-standig-bekraftelse_6184123.svd

Kamelkunskap

2011-05-20T09:45:00.004+02:00

Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: "Gud har 99 namn och endast Kamelen vet det hundrade".

Ordspråket syftar på, tror man, vårt mänskliga behov att sätta namn på Gud eller att förklara det gudomliga. Vilket inte är så lätt. Oavsett vilken religion man tillhör, eller om man är ateist, finns det saker som vi människor känner vördnad inför och som vi inte kan förklara.

Ibland får mina elever arbeta med begreppet Gud och hur olika grupper i samhället ser på Gudomlighet. Resultatet pendlar från Zlatan till haschromantiska föreställningar skimrandes i rött och grönt. Det är emellertid mycket intressant att låta morgondagens vetgiriga hjärnor fundera fritt över detta ämne medan jag lutar mig tillbaka bakom katetern...förlåt, kadedern.

Lite hjälp medges dock, dom får några religionsglosor med sig på sin väg in i det okända:

Gudsnamnet Elohim antar man rör gudomlighetens koncept. Adonaj, som förekommer i filmen ”Passion of the Christ” brukar översättas till ”Min Herre!” och användes oftast vid skriftläsning i stället för Jehova, ett namn som i sin tur enligt den judiska traditionen inte får användas hur som helst. Sebaot används när Herren ses som en sorts general för en armé av änglar. Allah är det arabiska ordet för Gud, vilket inte bara avser muslimer utan även arabisktalande kristna och judar men dom senare grupperna använder sig av tillägget Allāh al-Ab (Fader Gud).

Så, var hamnar man om man filosoferar på detta sätt över Gud och dess väsen? Kort sagt, vad kan vi säga om honom/henne/det?

Den elev som vill imponera på sin lärare utgår från Guds svar när Mose undrade vem han var: Jag är den Jag är "Jag kommer att visa mig vara". Jag tycker det här man kan finna mycket i islams, judendomens och kristendomens kärna. Citatet härstammar från den hebreiska utformningen av monoteismen; att Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är "den han är". Vissa religiösa grupper anser att denna fras eller åtminstone "Jag är" är en del av Guds egentliga namn, eller det enda riktiga namnet på Gud. Vi människor är alla gudomliga och Gud är något vi bär inom oss.

En elev kopplade dessutom ihop resonemanget med Descartes påstående ”Jag tänker alltså finns jag”. Att existera är gudomligt, helt enkelt. Imponerande av en gymnasist. Mer vanligt är att man kristiserar den ställning vi människor givit oss själva på planeten på andra arters bekostnad.

Det är ett härligt arbete, jag har.
Det är härligt, för att inte säga heligt, att leva och låta leva.
Eller som Henrik Edgren, historiska institutionens hårdaste opponent, brukar säga: ”Du är kungen, du är kungen”.

I dag är en bra dag.

Överklaga betyg

2011-05-18T13:05:00.004+02:00

Frågan om att kunna överklaga betyg eller inte, börjar ta fart. I dagens SvD kan man läsa om detta. Nej-sidan, med Lärarnas Riksförbund och Björklund i spetsen, vill inte byråkratisera skolan. Ja- sidan, bestående av LuF, Centern och Kd, tycker att det är en principiell rättighet vid myndighetsutövning. Vad oppositionen tycker framgår inte, kanske iakttar dom och gläds åt en efterlängtad oenighet inom Alliansen.

Personligen tycker jag nog som ja-sägarna. Det är bara ett litet, litet krux. En liten, liten omständighet som förbises. För visst är det är märkligt att man enbart diskuterar OM och inte HUR. Det finns nämligen inte tillstymmelse till möjlighet att skolan med nuvarande (o)befintliga resurser skulle mäkta med att ordna detta. Och eftersom skolan är knuten till kommunens ekonomi så...ja, där har ni kruxet.

Det klart att varenda elev med självbevarelsedrift skulle överklaga sitt betyg. Helst om det inte regleras hur det går till – det blir som att spela på Lotto, fast gratis. Om man lägger på lärarna denna gigantiska uppgift utan en seriös konsekvensanalys får man troligen en ordentlig betygsinflation som följd. Lika bra att sätta MVG på en gång så slipper man överklagan. Det handlar om självbevarelsedrift.

Någon föreslog på allvar att rektor skulle besluta vid överklagan. Det var nog det dummaste jag hört. Men det är som eljest, många som tycker om skolan har inte en ringaste aning om hur den fungerar egentligen. Att som enda merit själv ha gått i skolan räcker inte för att vara berättigad att uttala sig offentligt i diverse sakfrågor. Det gynnar inte debatten.

En arbetsgrupp får väl ta fram ett förslag sedan tillförs de resurser som krävs och vips så har vi gjort maj lite jävligare för oss som arbetar i skolan men möjligen betygssättningen lite säkrare för eleverna. Och det är väl huvudsaken? Varför börjar man inte i ett HUR?

---------------

Men tänk om vi avskaffade betygen istället. Låt oss låtsas, om så bara för en stund. Tänk om vi kunde arbeta med omdömen. Elevens målsättningar, ambitioner kopplat till utvecklingssamtal och handledning kunde sättas i fokus som arbetsform. Den gigantiska arbetsbörda, från elevers prestationer via lärares bedömning till den administrativa personalens iordningställande, som betygen innebär kunde överflyttas till test och skrivningar vid intag till universitet och högskola.

Varför måste rättssäkerhet och omdömen hänga ihop med betyg? Hur 1900-tal känns inte det? Varför kan inte bedömningar ske på andra sätt?

Utbildningsnivå

2011-05-16T10:48:00.001+02:00

Undersökningar visar att kvinnors utbildningsnivå påverkar deras barns val och resultat i skolan i högre utsträckning än mäns utbildningsnivå. Den bilden bekräftas för mig när vi väljer skolform för vår äldsta dotter. Mina ska gå i Söderbaumska skolan, en av landets bästa resultatsmässigt. Men det är glest med invandrare eller barn från mindre bemedlade hem än vårt på den skolan.

Kommunens hälsundersökning visar, vilket väl gäller även riket i stort, att kvinnor lever längre än män men att de är mer sjukskrivna. Dessutom är det fler kvinnor än män som försöker begå självmord medan männen är mer framgånsgrika i sina försök. Man ser även att sjukskrivning också hänger ihop med utbildningsnivå. Ju lägre utbildning, desto högre sjukfrånvaro.

En av de enskilt största anledningarna till att man inte trivs med sitt arbete beror på chefen. Arbetsledarens påverkan på arbetet är i många fall väldigt viktig. Ser han dig? Uppskattar han dig? Får du en seriös återkoppling på vad du gör? Är han rättvis?

Om vi antar att det finns fler män i ledande position än kvinnor, att männen har högre lön och är mer framgångsrika i sin karriär oavsett yrke, vad gör vi då med statistiken ovan?

Någon...?

Fiskpinneträsket

2011-05-13T19:12:00.001+02:00

Vad ska vi ha till middag i dag?

Frågan har sedan jag blev förälder fått en annan innebörd. Jag är numera fast i blodpudding/köttbullar/fiskpinne-träsket. Halvfabrikatens förlovade land. Det är det enda som duger. Och mina handrullade köttbullar som är så ljuvliga. Förfärad hör jag mig citera min egen uppväxt: Här i huset äter vi all mat. (Utom lever).

Jag drömmer mig bort bland recepten jag inte längre får förverkliga till Gustaf III:s pappa Adolf Fredriks sista måltid. Hovet lät efter dödsfallet meddela att "Hans Maj:ts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar och champagnevin”. Men inte ost, verkar det som. Åt dom inte ost på 1700-talet? Själv låter jag emellertid en bit Gruyère för 75 kr förgylla helgen.

På Statoil kan man göra mycket, dock inte få bilen servad. Däremot kan man köpa korv i parti och minut. I går hörde jag biträdet fråga den korvsugne kunden om han ville ha barbecuekorven, den tjocka korven eller den med mest kött i. Man hycklar inte längre, det är inte mycket kött i korv. Utan att ha blivit tillfrågad meddelade jag när det blev min tur att jag ville ha den mjölken med mest mjölk i. Det förhandledde ingen vidare kommentar.

Påsk, valborg och midsommar. Tre klassiska sillhelger. Eftersom jag varit allergisk mot fisk under min uppväxt fick jag skapa mig mina egna traditioner. Därför tycker jag att köttbullar, gräddfil och gräslök är jättegott. Till påsk och julbord måste man ha spenat.

Kanske är det detta mina flickor gör, skapar sina egna traditioner.
Och vem är jag att fördöma dem för det?
Jesus lever – 29,50 kilot.